Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Arbetsfreden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
art och omfattning, att de gåvo anledning till omfattande
arbetsinställelser med oerhörda förluster för folkhushållet:
järnbrukskonflikten 1923, den korta men omfattande lockouten 1925 samt
pappersmassekonflikten och den långvariga gruvkonflikten 1928
voro exponenter på, som det föreföll, med ödesbestämdhet
återkommande urladdningar på arbetsmarknaden. Antalet genom
konflikt förlorade arbetsdagar utgjorde år 1920 8,943,000, år 1925
6,907,000 och år 1928 4,835,000.
Man skulle tycka det sannolikt, att motsvarande utbrott icke
skulle kunna utebliva under de våldsamma omkastningar på
näringslivets område, som kännetecknat den gångna delen av
1930-talet. Antalet förlorade arbetsdagar är visserligen även då i och
för sig stort, 1930 1,021,000, 1931 2,627,000 (under inflytande av en
långvarig konflikt i textilindustrien), 1932 3,095,000
(pappersmassekonflikt), 1933 3,434,000 (byggnadskonflikt) och 1934 760,000.
För år 1935 saknas ännu siffra, men torde den icke på långt när
komma att uppnå 1934 års lågpunkt. Urladdningsområdena hava
dock under dessa år kunnat på ett annat sätt än tidigare lokalt
begränsas. Skadorna för landets ekonomi hava hållit sig vid en
mindre storleksordning, och konflikterna hava därför icke i
samma utsträckning känts oroande för folkhushållet.
I väsentlig mån måste dessa förhållanden givetvis tillskrivas
den mycket moderata hållning, som arbetsgivarne under krisen
intagit och som icke föranlett dem att utnyttja konjunkturerna
till lönenedpressningar utöver vad läget oundgängligen
erfordrade. Denna hållning har under nuvarande konjunktur haft sitt
motstycke på arbetarsidan, där man med försiktighet bedömt
konjunkturens varaktighet och näringslivets bärkraft och icke genom
oklok stridslusta ödelagt de produktionsmöjligheter, som en
gynnsam utveckling lämnat öppna. Hade 1930-talets kris och uppsving
inträffat tio år tidigare, föreligger knappast någon tvekan om att
de skulle hava utlöst öppna arbetskonflikter i en helt annan
utsträckning än vad nu blivit fallet.
Vad är det då som inträffat? Vill man söka yttre orsaker till
en utveckling, som utan större språng fortskridit organiskt och
under inflytande av huvudsakligen osynliga och imponderabla
faktorer, kan man icke förbigå den officiella knäsättning av
samförståndstanken på arbetsmarknaden, som var den senaste
högerregeringens stora insats. Det är helt visst ingen tillfällighet, att
just efter år 1928, den stora samförståndskonferensens år, icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
