Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Arbetsfreden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under något år gått förlorat samma dagantal som
arbetskonflikterna under 1928 gåvo till spillo.
Det initiativ, som den svenska högerregeringens dåvarande
socialminister Lübeck — visserligen efter utländska mönster, men
med personligt förvärvad erfarenhet från sitt medlingsarbete i
1928 års stora arbetskonflikter — tog genom sammankallandet av
den s. k. samförståndskonferensen, har aldrig vunnit den
uppskattning som det förtjänat. Det har bedömts som ett välmenande
experiment, vars definitiva misslyckande beseglades genom
arbetarrepresentanternas utträde ett par år senare ur den s. k.
samförståndsdelegationen. Ingenting torde emellertid vara mera
felaktigt. Samförståndskonferensen motsvarade ett inom
arbetsmarknadens båda läger förvisso i lika hög grad känt behov, och
dess inverkan på stämningen vid arbetsplatserna var större än
som kunnat utåt manifesteras. Det torde i allmänhet — undantag
givas visserligen och kanske många — kunna vitsordas, att den
allmänna inställningen till arbetslivets problem numera blivit en
annan och mera förstående än tidigare hos både arbetsgivare och
arbetare. Att hava på den centrala punkten skapat rikare och
vidare förutsättningar för social förståelse förblir en
samhällsbyggande insats av bestående värde.
Naturligtvis brister ännu mycket i ömsesidigt samförstånd på
arbetsmarknaden; en fullständig överensstämmelse i uppfattning
vore för övrigt en orimlighet på ett område, där
intressemotsättningar med naturnödvändighet måste finnas. En anda av
förståelse för motpartens och för samhällets rimliga fordringar kan
uppenbarligen göra månget samhällsingripande onödigt, men
samtidigt måste man göra klart för sig, att, utan att allt göres
för att den andan hålles levande, behovet av lagstiftning tränger
sig allt mera in på livet. Borde icke åtminstone de innehavare av
statsmakten, som ständigt gensträvigt vägra att låta sitt eljest
starkt utvecklade lagstiftningsintresse verka i fråga om
arbetsfredsproblemet, kunna vidtaga utåt synliga åtgärder till
samförståndstankens fortsatta odlande i annan form än auktoritativa
förmaningar för ena parten att förbehållslöst tillägna sig den
andres ståndpunkter?
Det saknas nämligen icke anledning se den sanningen i ögonen,
att det icke på alla punkter är så gott som det borde vara.
Lagstiftningsåtgärder äro icke överflödiga, endast därför att de icke
träffa allmänna missbruk. Just den omständigheten, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
