Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kristen gemenskap. Av Anton Fridrichsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våldför sig på personligheten, utplånar den och därmed det ädlaste
och fruktbaraste, som den mänskliga odlingen har alstrat. Ett
huvudresultat av kulturens historiska utveckling är dock den
känslan, den ofrånkomliga övertygelsen, att utan personlig frihet
är livet icke värt att leva. Tankefrihet, yttringsfrihet,
arbetsfrihet äro elementära livsförnödenheter alldeles som sol och luft.
Det tycks vara mänsklighetens lott att i sina ideal och
strävanden pendla fram och åter mellan extremer. Men över dessa
ständigt skiftande bilder faller ett konstant ljus från den kristna
livsåskådningen och livsordningen. De stora problemen, som
aktualiserats i kulturhistoriens kriser och genombrott, få därifrån en
principiell belysning, som är konstant. Skiftande och växlande är
däremot det faktiska inflytande, som kyrkan och dess tro kan
utöva på tidernas personliga och samhälleliga livsgestaltning.
Hemligheten i denna kyrkans växlande förmåga att göra sig gällande
som faktor i det allmänna andelivet skola vi ej här söka belysa.
Endast så mycket är utan vidare klart, att växlingen hänger nära
ihop med kyrkans eget inre förhållande till kulturen: endast då,
när kyrkan vet att förena hävdandet av sin religiösa egenart med
ett oreserverat positivt arbete med och för kulturen, kan den göra
en kraftig och fruktbar insats. Just då, när »diastasen» fullt ut
upprätthålles i syntesen, kan kyrkan vara jordens salt och
världens ljus. När det kyrkliga och dogmatiska självmedvetandet går
hand i hand med den tjänande viljan i alltomfattande öppenhet,
då kan den kristna kyrkan bli en räddning ur förödande
kulturkriser, som icke med egen inre kraft kunna framföda en ny,
livskraftig totalitet. Måhända är en sådan tid inne nu, då
individualism och kollektivism brottas på liv och död med ringa utsikt till
att finna varandra och försonas i en högre enhet? Måhända skall
det visa sig, att kristendomen, evangelisk kristendom, kan bygga
upp en gemenskap, som är äkta, bärkraftig, hållbar, och som icke
utplånar personligheten utan bevarar och fullkomnar den. Om
det lyckas, då skall kyrkan kunna bli mäktig en avgörande
insats i vårt tidevarvs kris. Faktiskt äro många ögon riktade på
kyrkan med förväntan och hopp, ännu flera med undran, om hos
den de krafter finnas, som saknas i världens försök att komma
tillrätta med sig själv. Situationen manar den kristna kyrkan och
dess teologi till allvarlig självbesinning, till att akta på sig själv
och på tiden, till att noga göra sig räkenskap för sina möjligheter
och sina aktuella uppgifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
