Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kristen gemenskap. Av Anton Fridrichsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans förlåtelse. Därmed följer av sig själv försoningen med
medmänniskan. Och ur försoningen uppstår gemenskapen. Därför
kan levande personlig religion endast bestå i gemenskapen.
Individualistisk kristendom (om man får använda detta uttryck)
betyder död för den individuella, den levande personliga
kristendomen.
Den moderna sociologien har lärt oss, att på alla livsområden
den enskilde får avgörande tillskott från sin miljö. Den enskilde
individen växer fram på dess mark och skulle aldrig blivit till
något utan dessa tillskott. I allra högsta grad gäller det om
religionen och även om den kristna tron. Den bygger ju icke ytterst
på individuella erfarenheter och upplevelser utan på den kristna
uppenbarelsen, från vilken de avgörande impulserna komma. Och
denna uppenbarelse är given i och genom kyrkan; det är hon, som
allt ifrån den första kristna pingsten och till den dag som är har
förmedlat det trosskapande uppenbarelsebudskapet till världen.
Kyrkan är därför ingen förening, ingen sammanslutning av
liksinnade individer, utan hon är en överindividuell Gudsordning i
världen, som bildar förutsättningen för trons födelse och tillväxt
hos den enskilda människan.
Kyrkan är emellertid icke bara den nödvändiga förutsättningen
för individens kristna tro, hon är även den ram, inom vilken den
kristna gemenskapen kan förverkligas och ständigt förnyas.
Medelpunkten i detta gemenskapsliv är gudstjänsten. Levande tro
drivs av en inre nödvändighet till tillbedjan, bön och tacksägelse,
och till gemensam sådan. Kärleken fordrar kultisk gemenskap,
och endast denna motsvarar Guds väsen, som icke utlämnar sig
till privat njutning utan omfattar och sammanfattar hela hans
skapelse. Den individuella andakten kan därför icke isoleras från
församlingens, från kyrkans gudstjänst, utan att tyna bort och dö.
Den kristna gemenskapen ger sig alltså utifrån den kristna tron.
Försoningen med Gud ställer människan inför kärlekens
livsuppgift, och denna uppgift kan endast lösas inom kyrkans ram, i den
gemenskap, som får motiv, norm och kraft från församlingens
överindividuella sfär. Där denna sanning blir glömd eller skjuten
åt sidan och följaktligen den kyrkliga gemenskapen upplöses eller
torkar in, där förtvinar även det individuella religiösa livet.
Det inre sammanhang, som här råder, äro vi nu äntligen på väg
att upptäcka. Ett faktum är, att tidens nöd under spänningen
mellan individuum och kollektiv med inre nödvändighet har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
