Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kristen gemenskap. Av Anton Fridrichsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skjutit kyrkotanken i förgrunden. Logiken i detta är klar och
övertygande. Det rör sig om gemenskapens möjlighet och verklighet,
och då måste blickarna rikta sig mot »de heligas samfund», mot
den heliga allmänneliga kyrkan. Dock icke bara tidens allmänna
problematik utan även kristenhetens egen andliga svaghet och
uppenbara brister peka åt samma håll: även kristendomen har i
stor utsträckning förlorat gemenskapen och därmed sin religiösa
sundhet, sin sälta. Den tvingas av tidsfrågan till självbesinning,
och genom självbesinningen ledes den tillbaka till kyrkotanken.
I den evangeliska kyrkan kan individen finna och förverkliga
äkta gemenskap utan att utplåna sig själv; tvärt om, den finner
sig själv i gemenskapen. Påståendet är djärvt, men
ofrånkomligt: det är givet i och med kristendomens väsen; det springer
fram ur evangeliet; det reser sig ur kyrkohistorien. Försoningen
med Gud är i eminent mening en individuell, en personlig sak.
Men den kan aldrig bli en privatsak; ty Gud är icke vännen utan
Fadern, och den som får barnaskapets gåva av honom, finner sig
genast stående mitt i barnaskaran, han är sedan för all tid
förbunden med brodern i kärlekens gemenskap, med församlingen i
den kultiska enheten, som motsvarar Guds alltomfattande enhet.
Kyrkan är ofrånkomlig i sig själv, oumbärlig i det rådande
tidsläget, Men återupptäckten av kyrkan reser nya problem av olika
slag: om kyrkans rätta organisation; om dess förhållande till
staten (nu är problemet »kyrka och stat», icke såsom tidigare
»kristendom och kultur»). Frågor resa sig även inom kyrkan
rörande den enskilde och totaliteten. Ty detta problem är väl
principiellt löst i kyrkan men erbjuder dock i praktiken icke ringa
svårigheter. I synnerhet rörande trons formulering och
gudstjänstens utgestaltning, i fråga om dogmen och liturgin. Härom
har det ju kämpats häftigt och bittert under liberalismens
tidevarv i en kamp, som var ofruktbar, därför att den blev förd
utifrån världsligt-individualistiska förutsättningar. Nu kan och
måste diskussionen bli fruktbar, emedan drivkraften i den icke
längre är den enskilda, självhärliga människans anspråk utan
kyrkans egen vilja till klarhet och samförstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
