Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Europas samvete. Benedetto Croce om politik och moral. Av Nils Svanberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politisk handling, är det icke minst för att bevara vetenskapens
integritet som ett egenvärde, dess frihet och klarhet. Men han menar
ej, att forskaren skulle röra sig med skygglappar i den politiska
värld, där alla ha medborgarens plikt och rätt. För den oklarhet,
som är släkt med kaotiskt och illojalt handlande, har Croce fint
spårsinne; man läse hans lugnt skarpa, alldeles obarmhärtiga
kritik av Lenins populärfilosofi (i Giornale d’Italia, sept. 1918 — se
ovan anförda »Randbemerkungen» s. 267 ff.!).
Croces tänkesätt ger med sin lugna resning möjlighet att inte
bara reagera negativt mot ett hårt tidsläge. Man får inte slå sig
till ro med profetior om i vilken riktning världen skall gå —
huvudsaken blir en ideell och övertänkt insats, som icke »cyniskt
trampar ned vårt samvete» (Critica 1933, s. 160). Man får inte heller
stanna i resignerad pessimism. Dekadensperioderna —
trötthetspauser i utvecklingen, som icke alltid går uppåt — kunna blott
gradvis, men aldrig helt utsläcka varje form av bärande
mänskliga krafter. Det är en ytlig tro, att frihetens idé kunde av någon
makt förintas och ersättas, heter det i ett inlägg om »dekadensens
begrepp» (Critica, mars 1934). Men icke mindre ytlig är tron, att
något en gång vunnet kunde bestå på annat sätt än genom
oavlåtligt förnyande strid.
Croces sinnesart, trofastheten mot idéer, synes vara en sådan
som är nödvändig för allt sunt politiskt strävande. — Den gyllene
medelvägen går i våra dagar mellan överskyggande ytterligheter.
Å ena sidan en reaktion, som går till primitiv trosviss »hedendom»
och en nymornad, men därför icke mera sympatisk metafysik.
Men å andra sidan får man icke glömma, att den historiska
förutsättningen för denna överdrift, och liknande, har varit och är en
»radikalt» cynisk kult av egennyttan och det tomma nuet, en
riktning som för övrigt, också den, fann ett slagord i en något abstrakt
formulerad, men till sina negativa syften lättfattlig »hedendom».
Croces filosofi är den gyllene medelvägens. Denna väg är icke
just guldkantad, och den är aldrig utstakad på förhand. Snarast
är den att likna vid den underbara väg, som Kipling i Purun
Bhagats underverk låter sin indiske filosof vandra: den kan gå
både på stora landsvägen och i fjällens ensamhet, den som går den
blir i viss mån hela tiden lika ensam. Dess ledstjärnor äro förmåga
att fatta en idé och att offra för den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
