Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 12 mars 1936 - Socialiserade kollektivavtal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sockerhjälpen och såsom starkt understrukits icke minst i högerns
motion om höjning av jordbrukets prisläge, måste statsmakterna i
vissa lägen driva en aktiv näringspolitik med uttryckligt mål att
skapa en bättre jämvikt mellan olika näringsgrenar, detta må sedan
ske i form av tullar, regleringar, importmonopol e. dyl. Staten kan
härvid också uttryckligen ange som hjälpaktionens syftemål att låta
vissa eller samtliga grupper i en viss näring komma i åtnjutande av
hjälpens förmåner. Vare sig det gäller betodlingen eller jordbruket
i övrigt måste det vara ett angeläget socialt önskemål att även de
arbetaregrupper, som av depressionen pressats ned i en i jämförelse
med andra arbetaregrupper låg lönestandard, ej ställas utanför
hjälpen utan få sin standard vederbörligen höjd. Men säkerligen skulle
riksdagen kunna nå detta mål genom att blott åtnöja sig med att i
beslutet införa tydliga direktiv härom. Om det därvid skulle visa
sig att direktiven ej följdes och att hjälpen sålunda missbrukades,
kunna statsmakterna nästföljande år upphäva eller inskränka denna.
Hotet härom skulle tvivelsutan verka så starkt, att vederbörande
parter ej skulle töva att respektera statsmakternas anvisningar.
Därmed skulle man nå syftet men undslippa att socialisera
kollektivavtal, d. v. s. men skänkte lönemarknaden mindre tvång och större
anpassningsförmåga.
Med hänsyn till de för näringslivet oöverskådliga konsekvenserna
av en fortsättning av det statliga lönesanktionssystemet kan man ej
nog starkt mana riksdagspartierna att stämma i bäcken.
Socialdemokraterna,, som starkast påyrka statlig löneintervention, borde själva
vara angelägna att ej spänna bågen för högt, ty bleve det praxis
här i landet att de sämre gruppernas löner statligt reglerades, måste
konsekvenserna bli att de även jämförelsevis högst betalda fingo sina
löner av staten reglerade, ehuru nedåt. Vad borde i ty fall hindra
en borgerlig majoritet att t. ex. föreskriva, att byggnadsarbetarna
skulle få sysselsättning vid de av det allmänna subventionerade
bostadsbyggena endast under förutsättning att de underkastade sig en
lönesänkning? (Det finns anledning att erinra om att
fackföreningarna år 1933 motsatte sig en då av regeringen omfattad plan att
utsträcka giltigheten av mera omfattande kollektivavtal att gälla även
oorganiserade företag, men denna gång har ingen opposition kunnat
förmärkas från detta läger.) Snart vore då steget ej långt till
Sovjetrysslands metoder med allmän statlig lönepolitik. Det intressanta i
detta samband är dock att se, att Ryssland funnit sig nödsakad att
lätta de tvångsbundna formerna. Det i föregående häftet skildrade
Stachanovsystemet har framsprungit såsom en nödvändig reaktion
mot en lönesocialisering, vilken blivit oförenlig med det ekonomska
framåtskridandet.
Det betänkligaste är, om dessa på lång sikt fundamentala
näringsfrågor skola lösas medels ett nytt prejudikat som valfrågor.
Principerna om näringslivets oundgängligaste frihet böra ej få offras för
en sättpotatis, som skall växa sig yvig i sommar och vars rotknölar
skola plockas tredje söndagen i september.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
