Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 12 mars 1936 - Svensk film som samtidsbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föråldrad konstform, ur stånd att i längden uthärda konkurrensen med
filmen, den nya, intensivt levande tidens egen konst. Hur många
gånger har man icke fått höra att teatern är för långsam och stel
för »vår nervösa och jäktade tid» (tiden var för resten lika »nervös
och jäktad» redan för femtio år sedan, om man får tro dåtidens
vittnesbörd), under det att filmen på ett helt annat och bättre sätt
motsvarar ögonblickets krav. Filmen gör med andra ord anspråk på
att fylla den uppgift, som Hamlet i sitt tal till skådespelarna
tilldelar dramat, att hålla upp en spegel för naturen, att visa dygden
dess utseende och lasten dess anletsdrag »and the very age and body
of the time his form and pressure». Ägde filmen denna förtjänst vore
den förvisso värdig det allvarligaste intresse; men är så verkligen
förhållandet? »There’s the rub», för att fortsätta med att citera Hamlet.
Tar man med oförvillat öga en överblick av exempelvis den
senaste säsongens svenska filmproduktion förefaller det emellertid
fullkomligt obegripligt att man kan hävda vare sig filmens inre andliga
sammanhang med vår tid eller dess trohet i avbildningen av denna.
Tvärt om måste man konstatera, att det enda som är modernt i dessa
filmer är kläderna, golfklubborna, bilarna och möjligen några andra
accessoarer. Men vad samhällsbilden, människoskildringen och
handlingen beträffar, förefaller det snarast som om filmen vore bortåt
ett århundrade efter sin tid. Helt oförskräckt framföras händelser,
baserade på förhållanden, till vilka ingen som helst motsvarighet
existerar i våra dagars svenska samhälle. En film som den i
höstas med stor éclat lancerade »Flickornas Alfred» framställer
förhållandet mellan en godsägare och hans omgivning på landet ungefär
på samma sätt som det sker i Marie Sophie Schwartz’ romaner. En
förförd flicka med ett barn, en korrumperad domstol, en ur de
enklaste samhällsförhållanden uppstigen ung och ädel advokat, som
modigt åtar sig den förfördas sak, och till sist en grundärlig och
otroligt fyndig sakförare, som ställer allting till rätta — dessa äro
ingredienserna i en film, som gör anspråk på att företräda »vår tids
egen konst»! Kombinationen av händelsens faktorer är så otroligt
enfaldig och föråldrad att man häpnar över vederbörande filmbolags
kurage att sätta fram dylikt för allmänheten. Motsättningen mellan
högfärdiga och enfaldiga adliga godsägare och redbara, ädelt
självuppoffrande män ur folket är ju icke så överdrivet modern. Möjligen
trodde man på Marie Sophie Schwartz’ tid att verkligheten
gestaltade sig på sådant sätt, men år 1935 torde adelshögfärden i vårt land
näppeligen kunna upptäckas ens med mikroskop, och vill någon
hårdhjärtad godsägare med makt driva snälla gummor bort från deras
stuga torde de kunna hålla den nya jordlagstiftningen som en sköld
framför sig. Vad beträffar yrkesmässiga sakförare på landet så
är författaren av filmens scenario nog tämligen ensam om att ägna
dem någon beundran; spåren av deras verksamhet lära eljest
snarare förskräcka. Dessa detaljer, som skulle kunna mångfaldigas, äro
karakteristiska prov på den ohjälpligt bristande
verklighetskontakten i modern svensk film.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
