Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor 12 mars 1936 - Författarna och biblioteken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erlägga ett slags honorar för den s. k. fria litteraturen till en statligt
kontrollerad fond, ifrån vilken understöd skulle utbetalas till
författare efter vissa grunder. Det säger sig självt, att denna
anordning endast skulle ha resulterat i en stegring av våra i jämförelse
med utlandets redan alltför höga bokpriser. Så länge vi i Sverige för
en hel mängd klassiska författare sakna goda och prisbilliga
upplagor, får man vara tacksam för att icke åtgärder tillgripas, som
göra den verkligt levande litteraturen mindre lätt tillgänglig för
allmänheten, även om dessa åtgärder skulle ha ett så legitimt syfte som
att understödja den nuvarande författaregenerationen.
Men på två punkter måste man vid närmare eftertanke vägra att
följa Författareföreningens styrelse. Den framhåller fortfarande, att
författaren skadas i sin vällovliga näring av de fria boklånen,
förutsätter med andra ord att den bok som lämnas som lån verkligen annars
köpes. I själva verket har man icke lyckats förebringa bindande
bevisning för att boklånen minskat bokinköpen, och lika litet går det
att bevisa att de ökat dem; man kan bevisa både det ena och det
andra. Styrelsen betonar sålunda, att utdelningen ur den föreslagna
fonden skall betraktas som kompensation för lidna förluster genom
bibliotekens hemlån. Man tyckes ha en panisk förskräckelse för att
erkänna, att författarens yrke i ett litet land som vårt endast
undantagsvis försörjer sin man. Förr måste mecenaten i stor utsträckning
träda hjälpande emellan; i våra dagar har turen kommit till staten
att vara musernas beskyddare. Det är i dessa fall riktigare att tala
om premie eller belöning, och endast den, som värdesätter människor
efter deras plats i taxeringskalendern, kan i detta medgivande se
något nedsättande för författarens sociala värde. Talet om kravet på
enkel rättvisa är ett slagord ifrån den sociala klasskampen;
rimligtvis kan det endast riktas mot arbetsköparen, d. v. s. i författarens
fall förlaget. Men det finns inkommensurabilia, för vilken rätten icke
är den riktiga kategorien.
Även det sätt, på vilket utdelningen föreslås skola ske, är ägnat att
inge allvarliga betänkligheter. Enligt styrelsens förslag skall den
nämligen äga rum med ledning av bibliotekens uppgifter rörande för
biblioteken inköpta exemplar av bokverk. Denna krasst kvantitativa
uppskattning av författarens arbete kan endast leda till en
premiering av den ytlige mångskrivaren, som årligen producerar sin habila
roman eller kåserisamling, på bekostnad av den ambitiöse diktaren.
Författareföreningens styrelse synes också ha anat de orimliga
konsekvenser, vartill en strikt tillämpning av denna princip skulle ha
lett. Den anmärker nämligen, att vissa verk, som haft relativ god
bokhandelsförsäljning, också blivit mycket inköpta till bibliotek,
medan andra icke mindre förtjänta verk nästan uteslutande inköpts
till biblioteken, samtidigt som försäljningen varit ringa. Med hänsyn
härtill föreslår styrelsen, att litteraturfondens nämnd utrustas med
befogenhet att söka utjämna olikheterna härvidlag. Denna
undantagsbestämmelse hade bort upphöjas till ledande princip. Sådant
förslaget nu föreligger är det fara värt att det kan leda till fall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
