Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 april 1936 - Locarnokrisens utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
förande, att Tyskland kränkt fördragen. Detta beslut, som i ocli för
sig ej ägde någon som helst praktisk betydelse, klandrades på flere
håll i den engelska pressen, som insåg, att det måste lägga stenar i
vägen för en uppgörelse, då det irriterade den tyska opinionen.
Vidare antogo Locarnomakterna en detaljerad plan för en uppgörelse,
där enligt den annars föga tyskvänlige Garvin vissa punkter
visade lika »hopeless misunderstanding of German psychology and of
the moral bases of peace in the world» som Versaillesfördraget självt.
De fyra makterna erkände Locarnogarantierna såsom alltjämt
bindande och överenskommo om omedelbara stabsöverläggningar om det
sätt, varpå de skulle infrias i händelse av ett oprovocerat angrep]).
Tyskland uppmanades att hänskjuta sina invändningar mot den
fransk-ryska alliansen till den permanenta Haagdomstolen och att
underlåta alla befästningsåtgärder i den f. d. demilitariserade zonen.
En engelsk-italiensk truppstyrka skulle förläggas i området mellan
Tysklands västgräns och en linje 20 km. öster därom. Om Tyskland
antoge dessa förslag, skulle underhandlingar öppnas om vissa av
Hitlers punkter och 0111 en revision av Rhenlandets ställning. Senare
skulle en internationell konferens anordnas rörande såväl den
kollektiva säkerhetens organisation som avmätningen ocli de ekonomiska
frågorna. Men vidare skulle folkförbundsrådet uppmanas att genom
resolutioner ytterligare taga ställning mot det tyska fördragsbrottet.
Om Locarnomakternas aktion strandade, skulle England och Italien
stödja Frankrike och Belgien i de mått och steg, om vilka man då
skulle komma överens, skydda dem mot oprovocerade angrepp och i
detta sammanhang fortsätta kontakten mellan staberna.
De förslag, som här framlagts för den första
underhandlingsperioden, kunde förutses vara alldeles oantagliga för Tyskland. Men
de avvisades även av de exneutrala såsom ägnade att alltför djupt
engagera folkförbundet i tvisten, och de förkastades av en
övervägande opinion i England såsom skadliga för
samförståndssträvan-dena. Särskilt gällde detta den föreslagna internationella styrkan i
Rhenlandet, vars italienska komponent var direkt ägnad att utmana
löjet. Paralleller med Hoare—Lavalplanen drogos öppet, och på sina
håll siades om en regeringskris. Kabinettet föll undan. Edén
förklarade, att planen ingalunda vore ett ultimatum utan blott innehölle
förslag, som Tysk-land kunde besvara. Då Flaiidin samtidigt
hävdade, att den utgjorde ett helt, där ingen del kunde förkastas, hade
den engelsk-franska enigheten brustit lika snart som den uppnåtts,
praktiskt taget i samma stund han flög tillbaka över Kanalen.
I den tyska pressen väckte Londonplanen en storm av förbittring.
Det officiella svaret uppsköts över valet den 29 mars. Sedan detta
ägt rum och givit en ännu mer förkrossande majoritet för Hitler
(98 %) än någon vågat vänta, återvände Ribbentrop till London med
ett utförligt memorandum.
Detta, som var avfattat i en försonlig ton och skickligt beräknat
på att ytterligare skilja England från Frankrike, avvisade de
framlagda förslagen till arrangemang under övergångsperioden. I gen-
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
