Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 15 april 1936 - Den auktoritära regimen i Lettland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
liar uppnåtts i dessas utveckling till folkindividualiteter, en etapp,
som huvudsakligen innebär, att den andra sidan av det gamla
dubbelsidiga kulturinflytandet på dessa folk trängt i förgrunden, men en
etapp, som sannolikt ej blir den sista.
Den auktoritära regimen har till huvuduppgift dels att råda bot
på den parlamentariska vanstyrelsen, dels att lösa det
minoritets-problem, varunder alla de östeuropeiska staterna lida, d. v. s. att
skapa den nationella enhetsstat, som är det hägrande målet. Dessa
uppgifter skymtade tydligt i det program, som Ulmanis ställde för
sin den 16 mars 1934 tillkomna sjunde parlamentariska ministär.
Försöket att genomföra en författningsreform på legal väg misslyckades
— främst till följd av socialdemokraternas frenetiska motstånd —
och framför en osäker valstrid föredrog Ulmanis en kupp.
Undantagstillstånd proklamerades natten till den 16 maj, och praktiskt taget
bela. det socialdemokratiska partiet i saiman insattes tillsvidare i
fängelse. Som förevändning till kuppen tjänade jämte saimans
allmänna oduglighet de lettiska nationalsocialisternas föregivna planer
på att göra revolt och mörda regeringen, och därjämte påstod man
sig hava upptäckt stora illegala vapenlager hos socialdemokraterna,
framför allt hos deras ledare saimapresidenten Paul Kalnins.
Samtliga nationalsocialistiska och socialdemokratiska tidningar indrogos,
och några av de ledande socialdemokraterna ställdes inför rätta för
vapeninnehavet. Om detta verkligen var illegalt eller hade
tillkommit i lagliga former under en 1927 sittande socialdemokratisk
ministär, lyckades man knappast definitivt klarlägga. Paul Kalnins
frikändes på grund av brist på bevis, men lians son Bruno, som var
ledare för de s. k. legionärerna, en arbetarsportsammanslutning av
lialvmilitär karaktär, dömdes till tre års tukthus.
Denna process fick förövrigt utrikespolitiska följder, i det den torde
utgöra den yttersta orsaken till att excellensen Sandiers flera gånger
i utsikt ställda besök i de östbaltiska staterna aldrig blivit av.
Svensk utrikespolitik följer som bekant just nu liöga rättsideal och
beblandar sig inte gärna med stater, som enligt Ivan Paulis
vittnesbörd utträtt ur rättsstaternas krets. I vad mån denna trofasthet mot
betryckta partivänner överensstämmer med det svenska rikets
livsintressen, må i detta sammanhang lämnas därhän.
Det är möjligt, att Ulmanis’ påståenden om nationalsocialisternas
och socialdemokraternas revoltplaner ej äro odiskutabla. Vad
socialdemokraterna vidkommer, var det dock påfallande, att en mängd
flyktingar från Wien upptagits bland dem: om detta skett av
barmhärtighet eller för att lia tillgång till tränade barrikadkämpar, är ovisst.
Fullt fog för sin antiparlamentariska kupp hade likväl Ulmanis
genom den oduglighet, som kännetecknat saiman, där 27 partier gjort
sitt bästa för att hindra att något bleve uträttat. Under 15 år hade
suttit icke mindre än 18 ministärer, vilka samtliga drivit en
»Parla-mentwirtschaft», som vållade, att parlamentarismen nu föll som en
övermogen frukt. Någon motsvarighet till frihetskämparnas
principiellt antiparlamentariska parti i Estland hade likväl icke uppkom-
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
