Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Selma Lagerlöf-gestalter i verkligheten. Dalakolonin i Jerusalem. Av Hilma Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tager gordonisternas parti och »sympatiserar med det nyktra,
livsdugliga, ometafysiska i deras religion».
Litteraturhistorikerna behöva inte längre tvivla. Vid det omtalade ekumeniska
mötet i Stockholm deklarerade Selma Lagerlöf klart och tydligt
sin ståndpunkt, när hon på allvar uppställde kolonin som ett
exempel för den övriga kristenheten.
När Mrs Bertha Spafford-Vester återvänt från resan till
Libanon, höll hon i sitt hem en avskedsfest för det unga paret, emedan
mannen, herr Lind, skulle förestå kolonins affär i New York, dit
de unga reste blott några veckor efter bröllopet. Jag hade erhållit
en inbjudan till denna fest. Nästa gång, jag kom för att hälsa
på Mrs Spafford-Vester, visade hon mig ett särtryck på engelska
av det tal, som Selma Lagerlöf hållit om kolonin vid det
ekumeniska mötet i Stockholm. Hon skrev till författarinnan och
tackade därför. Några veckor senare, när jag åter var i kolonin
— jag deltog då i en av de gemensamma måltiderna — visade
mig Mrs Spafford-Vester Selma Lagerlöfs svarsbrev. Det var
mycket vänligt och hjärtligt skrivet, men Mrs Spafford-Vesters
inbjudan att komma och hälsa på i kolonin sade författarinnan
sig vara tvungen att avböja. Hon kunde icke tänka på att
företaga en så lång resa, menade hon.
I Jerusalem var Selma Lagerlöfs tal ägnat att väcka en viss
förvåning. Man hade där på känn, att inom kolonin allt då icke
mera var som sig borde, ehuru kolonisterna själva ännu knappast
anade, hur nära en katastrof var förestående. Skulle man ha
frågat dem, om det var sant att där såg ut att bli splittring, hade
de förnekat det och avvisat det som grundlösa beskyllningar av
deras avundsmän. Och dock hade gryende tvivel, som de själva
voro omedvetna om, redan vunnit insteg inom deras egen krets,
och blott några få år senare skulle flere av dem ha sett som en
slöja ryckas bort från deras ansikten, så att allt syntes dem i en
ny och förut icke anad belysning.
Men ännu rådde där frid och harmoni inom kolonin. Flere
gånger sammanträffade jag med Mrs Spafford-Vester och gladde
mig mycket över vart tillfälle jag hade att tala med denna vackra,
eleganta och intelligenta kvinna. Alldeles särskilt minns jag vårt
samtal vid mitt avskedsbesök i mars år 1927, när jag efter första
besöket lämnade det Heliga landet.
Mrs Spafford-Vester berättade mig då om sin mor och hennes
intressen för olika frågor, så t. ex. judefrågan. Hon sade sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
