Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Selma Lagerlöf-gestalter i verkligheten. Dalakolonin i Jerusalem. Av Hilma Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men när Mrs Spafford redogjort för förhållandena och
svårigheterna i Jerusalem, så voro där också många, som blevo
tveksamma eller helt övergåvo Jerusalemplanen. Bland annat den
unge mannen, som förklarat sig färdig att genast följa med, om
han så skulle utan hatt till Jerusalem — han var barhuvad vid
det tillfället. Han stannade kvar. Och på talet om gungstolen
tvekade också den unga flickan, som sagt, att hon genast skulle
packa sina saker. Hennes bror gjorde slag i saken. Han sade,
att han förbjöd henne att resa. Det bästa för henne vore att hon
stannade kvar. Och hon blev hemma.
»Men avfällingarna var från den andra sidan», som Mrs
Beaumont uttryckte sig. De tillhörde den grupp Chicagobor, som
anslutit sig till Mrs Spafford, innan hon kom över till Larsons. Av
hans parti svek ingen.
»Så hela vår församling följde med. Vi var ungefär 30 personer.
Vi sålde vårt hus och fick så respengar för hela sällskapet. En av
dem som följde med var en dam, som fått ett stort arv.
Kolonisterna hade en stor skuld i Jerusalem. Med denna dams arv
betalades den skulden.
Till Jerusalem anlände vi den 6 april 1896.»
»Och svenskarna från Dalarne?» frågade jag och fick till svar,
att Mrs Huldah Beaumonts far och Mr Jakob Spafford, Mrs
Spaffords adoptivson, begåvo sig att hämta svenskarna.
»De anlände på sommaren. — Jag tror, det var i augusti», sade
hon och fortsatte:
»Och då började vi detta livet med att döma synd i oss själva
men också i de andra, emedan man hos andra ännu bättre kunde
se felen än hos sig själv. Vi skulle vara som speglar för
varandra.»
Därpå följde en redogörelse för livet inom kolonin, hur de alltid
hade att bekänna sina synder, hur de formligen gingo på jakt
efter synder, som de kunde omtala. När de icke funno några
verkliga sådana, tillade de sig själva i överdriven känslighet synder,
som ingen grund hade. De hade att gå till moder Spafford — hon
kallades »Mother». Och för henne skulle de yppa alla sina
innersta tankar och redogöra för sina gärningar. Och hon hade
rätt, att om hon så ville taga upp saken vid gemensamma möten.
»Vi genomgick en sådan förödmjukelse, som kanske ingen
annan genomgått. Och inte nog därmed. Vi skulle också ge akt på
de andra kolonisternas synder. Det var nödvändigt, sade Mrs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
