Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 20 maj 1936 - Det lidande Holland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
koalitionsministärer ha omväxlande sökt leda landets öden med ofta
mycket labila parlamentariska underlag. Partisplittringen
karakteriseras enklast genom att framhålla, att efter nyvalen 1933 ägde i
andra kammaren de två största partierna — romersk-katolska
partiet (28) och socialdemokraterna (22) — tillsammans endast 50 % av
hela antalet kammarledamöter. Premiärministern Colijn, som
alltsedan 1933 — redan 1925 var han premiärminister för första gången
och hade dessförinnan beklätt andra ministerposter — lett Hollands
politik, tillhör det konservativa partiet, antirevolutionärerna, vilket
endast räknar 14 ledamöter i andra kammaren. Under 1935 var
kritiken mot honom flera gånger synnerligen stark. Visserligen ingingo
i hans ministär representanter för samtliga de större partierna utom
socialdemokraterna, men parlamentet var ytterst oppositionslystet
och omstuvade ej sällan ytterst grundligt regeringens propositioner,
särskilt då rörande finans- och skattefrågor. Colijn, som i ett
nyårstal fällt orden, att »partiernas bestånd är det synbara beviset för ett
folks andliga adel», kom i juli så på kant med det romersk-katolska
partiet, att han ansåg sig föranlåten att avgå. Han kom igen efter
en vecka, sedan det katolska partiets ledare förgäves sökt bilda en
ministär. Den 67-årige premiärministern hade därmed visat, att han
var ganska oumbärlig för landet; hans ställning syntes starkare än
någonsin, trots att kommunisterna visade sig bråkiga som vanligt
och trots att nationalsocialisterna vid valen 1935 till landstingen haft
ganska stora framgångar, som gåvo dem två mandat i första
kammaren. Så länge som den föga bländande men energiske, hållfaste
och sällsynt kunnige f. d. löjtnanten från Nederländska Indien
håller i regeringstyglarna, har man ej att motse några radikala
förändringar i Hollands kurs. Deflationspolitiken har nämligen i Colijn
sin kanske främste försvarare: mot en devalvering framför han
alltid med skärpa att den skulle leda till en icke önskvärd sänkning av
lönenivån. Blind för Hollands svåra läge är premiärministern
emellertid ej. Nyligen framhöll han, att Hollands nuvarande resurser ej
medge att Nederländska Indien som förr kan få ekonomiskt bistånd.
Detta har visserligen ej hindrat, att regeringen genomdrivit en
råvarukredit åt den holländsk-indiska industrin för att möta de stora
japanska expansionssträvandena. I den ånyo brännande
försvarsfrågan har den starkt försvarsvänlige premiärministern att brottas
med svårigheterna att under en ekonomisk och finansiell kris få
medel till den nödvändiga upprustningen.
Till slut får man ej glömma, att deflationspolitiken mer och mer
utsättes för kritik. Trots att det romersk-katolska partiet är
representerat i regeringen, rymmer det ej få ledamöter, som förorda en
devalvering. Ett visst samgående mellan detta parti och
socialdemokraterna, som också ha vissa sympatier för ett övergivande av
guldmyntfoten, kan tänkas. Svårigheterna för ministären Colijn kunna
därför snart bli än mer accentuerade. Åtskilliga regeringsförslag
detta år — t. ex. om nya ingrepp rörande utrikeshandeln och
reduktioner av intecknings- och hypoteksräntorna — ha mött en skarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
