Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den svenska parlamentarismens vånda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borgerlig regeringssamverkan måste man hålla denna evolution i
minnet.
Tillfredsställelsen över att bondeförbundet ej längre undflytt
ansvaret må visserligen ej fördöljas, ty ansvarskänslans politik
imponerar alltid. Men den blir ytterst blandad, då man besinnar
att oss förestår åtminstone risken för ett nytt ohämmat
vågmästeri. Så som landet uttråkades av den Ekmanska
manövreringskonsten, te sig de nya perspektiven icke stimulerande. Den
nyorientering i parlamentariskt hänseende, som den Hanssonska
ministären trots alla olycksöden under årets riksdag markerade,
synes få blott episodens karaktär, och vår parlamentarism
återföres till dödvattnet före år 1932. Därför måste bondeförbundets
regeringsbildning mottagas med besvikelse i alla de kretsar, där
man velat tro att de borgerliga partierna ändock skulle ha lärt
något av det förflutna.
Utgångspunkten vid regeringskrisen var, att borgerlig samling
uppnåtts i en serie av stora frågor — försvaret, folkpensionerna,
skatterna, arbetstids- och vräkningslagarna, jordbruksregleringen,
trafikregleringen, tjänstemannafrågorna, valbarhetscensus o. s. v.
— med följd att regeringsförslagen undan för undan slaktades.
Dessutom hade ostridigt mellan de borgerliga partierna en bättre
personlig kontakt än på länge ernåtts. När socialistregeringen
uppfattade alla sina motgångar som dekonfityrer och ställde
kabinettsfråga, kunde demissionen icke sägas ha förorsakats av
något visst borgerligt parti. De borgerliga delade i lika mån
ansvaret. Det logiskt riktiga måste då ha varit, att de samfällt
tagit konsekvenserna av de beslut, som de samfällt åstadkommit.
Detta måste ha legat desto närmare till hands, som den
riksdagsmajoritet, varöver de förfogade, endast vunnits tack vare
borgerlig valsamverkan. Att konungen med sitt förhandlingsuppdrag
åt hr Pehrsson också åstundade en borgerlig regering på bred
basis såsom den naturliga lösningen i det uppkomna läget kan
ej betvivlas.
Av förhandlingarnas förlopp liksom av senare gjorda
uttalanden bl. a. från folkpartiets ledare kan man utan vidare
konkludera, att de av hr Pehrsson företagna undersökningarna att bilda
en borgerlig samlingsregering närmat sig rena spegelfäkteriet.
Uppenbarligen igångsattes undersökningarna mest för att
tillmötesgå konungens önskan. I verkligheten torde hr Pehrsson ha
varit synnerligen litet intresserad av att underhandlingarna ledde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
