Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Tysk historieforskning i brytningstider. Av Nils Ahnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Ahnlund
till den nationalsocialistiskt orienterade forskningen, med
vänskapliga relationer till Walter Frank sedan dennes ungdomsår.
Müllers produktion faller huvudsakligen inom det storpolitiska
halvseklet före världskriget; som ett uttryck för hans allmänna
historiesyn kan man väl fatta den av honom redigerade »Knaurs
Weltgeschichte» (1935) med dess starka framhävande av vad
tyskarna kalla »Raumgeschichte»: hegemoniväxlingen mellan olika
maktsfärer och kulturkretsar under tidernas gång. Genom sina
förbindelser utgör Miiller på samma gång en för regimen
användbar förhandlare med andra, traditionella riktningar på
nationell grund.
Den stora nyheten är mellertid grundandet av »Reichsinstitut
für Gesehichte des neuen Deutschlands», ungefär samtidigt med
regimskiftet i landets största historiska tidskrift. Också
härvidlag kommer en i viss mån utjämnande tendens till uttryck, dock
med huvudvikten bestämt förlagd till de särskilda strävanden
Frank kan anses representera genom sin person ocli sin
otvivelaktiga energi.
Det första steget var Franks utnämning till professor, i maj
1935, det andra hans kallelse till president för sagda nya
riksinstitut ocli hans rådplägning med rikskanslerns företrädare,
Rudolf Hess, i slutet av september. Hess förklarade då, enligt ett
officiellt meddelande, att historieskrivningen ägde att fylla en
nationell mission, och att det blivande institutet kunde vara
förvissat om dådkraftigt stöd av »der ganzen Bewegung». Nästa
officiella meddelande, den 7 oktober, rörde valet av institutets
sakkunnigråd, ett val som Frank kunnat träffa rent personligt,
enligt given fullmakt. I rådet inkallade han nio professorer i
historia, två professorer i pedagogik och filosofi, en rasforskare,
en litteraturhistoriker, sex representanter för den yngre
historikergenerationen, alla doktorer, två militära sakkunnige,
riksarkivets president, generaldirektorn för de preussiska arkiven, en
företrädare för Auswärtiges Amt och en för
propagandaministeriet. I kretsen av dessa utsåg samtidigt undervisningsministern
på förslag av Frank sex hedersledamöter. Granskar man denna
lista, visar den sig i flera avseenden vara ganska representativ.
Brackmann fmns där, ehuru närmast på grund av sitt ämbete,
som arkivdirektor. Bland de övriga saknas naturligtvis icke K. A.
von Miiller ocli rasforskaren Hans Günther. Flera kända
historikernamn möta: Fester, Schüssler, Westphal. Men främst stan-
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
