Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Vår nyaste historia. Av Gunnar Heckscher - Rütger Essén: Sverige upplever världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
»upphöjd» att han icke sysslade ined vare sig’ inre eller yttre politik,
var detta helt säkert ej fallet. Såväl Karl Johan som Oskar I och
Karl XV blandade sig högst personligt i inrikespolitiken och drogo
sig ingalunda för att balansera denna och unionsfrågorna mot
varandra. I framställningen av den ekonomiska bakgrunden (sid. 32)
har han även förbisett, att den svenska järnhanteringens verkligt
stora kris och dess allvarligaste relativa tillbakagång kom i början,
ej i mitten av 1800-talet: 1820 brukar räknas som den mest kritiska
punkten.
I och för sig kan detta synas vara av ringa betydelse. Men förf.
gör vid upprepade tillfällen (t. ex. sid. 518) jämförelser mellan
1900-talets och 1800-talets första årtionden, samt vill därvid göra gällande
att nutidens problem skulle vara vida svårare än de som man för
100 år sedan hade att kämpa med. Dylika jämförelser äro alltid
mycket svåra att göra, men de förutsätta i varje fall djupgående
kännedom om båda leden, i synnerhet som man alltid är benägen att
överskatta sina egna och sin egen tids svårigheter. Och nog vill det
ganska mycket till för att överträffa betydelsen av den utveckling
som under 1800-talet upplöste det gamla svenska samhället,
förvandlade Sverige från agrarland till en stat med jordbruk, handel och
industri i nära lika proportioner och helt omskapade vår statsform,
för att icke tala om vårt utrikespolitiska läge.
Det största intresset knyter sig likväl till den utrikespolitiska
helhetssyn, som här, liksom eljest i Esséns skrifter, klart och tydligt
kommer till uttryck, och som funnit många mer eller mindre
talangfulla eftersägare. Denna kan i korthet sammanfattas som följer.
Sveriges stora uppgift ligger i att skydda den västerländska
kulturen från det barbari, vilket hotar från Ryssland. Detta är den
världshistoriska insats, som väntar vårt land, och inför vilken allt
annat bör träda i bakgrunden. Vi kunna ej lösa den ensamma, utan
för ändamålet måste vi samverka med staterna på Östersjöns östra
och södra sida — ej blott Finland, utan även Estland, Lettland, Polen
och eventuellt Tyskland. Att gå angreppsvis tillväga är sannolikt
oklokt, men det är även onödigt, ty förr eller senare kommer
Rysslands anfall. Med ett ord: det svenska stormaktsväldet från 1600-talet
bör återupplivas i form av ett förbund mellan fria och oberoende
stater under Sveriges ledning och för ett gemensamt mål.
Med detta betraktelsesätt låter sig aktivismen under världskriget
lätt försvaras — den avsåg ju endast Rysslands slutliga krossande —
och svensk utrikespolitik från 1918 blir en enda följd av grova
misstag. Att den svenska högern 1918 »tvekat i fråga om vårt yttre
ansvar för Norden och Östersjön» är dess brottsliga missgrepp, som
direkt fört till de inrepolitiska motgångarna (sid. 361). Vår N.
F.-politilc har på ett orimligt sätt hållit sig till form i stället för
innehåll; vi ha försummat de politiska förbindelserna med Finland,
Balticum och Polen; vi ha alltför mycket orienterat oss åt Danmark,
Norge och England.
Tankegången är klar och redig, och den synes vara buren av starkt
497
35 — 36307. Svensk Tidskrift 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
