Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Vår nyaste historia. Av Gunnar Heckscher - Rütger Essén: Sverige upplever världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
bär många tecken av att vara en etapp på vägen till isolering från
kontinentens politik. Med Englands stöd och under förutsättning av
dess neutralitet, bör det ej vara uteslutet att vid t. ex. en
tysk-ryskfransk konflikt hålla även de fyra skandinaviska staterna utanför —
vilket är något helt annat än att räkna med dess militära bistånd.
Samarbete med Danmark, Norge och Finland är i detta fall en
självklar nödvändighet, ocli man är icke skyldig att förutsätta, att den
brottsliga ansvarslöshet, som hittills kännetecknat de båda
förstnämnda staternas försvarspolitik, allt framgent skall bli bestående.
Engagemang söder om Östersjön måste i ett dylikt läge te sig ytterst
betungande, och de hjälpa oss knappast att lösa den historiska
uppgift, som heter värnandet av Nordens frihet och självständighet.
Detta är blott några invändningar mot det Essénska programmet.
Självfallet kunna de här icke närmare utföras. Att skissera ett
fullständigt alternativ har också sina svårigheter, när man icke förfogar
över tillräckligt utrymme för att företa alla nödiga utvikningar och
reservationer. Det bör emellertid upprepas, att d:r Esséns tankegång
i och för sig verkat synnerligen befruktande på vår utrikespolitiska
debatt. Man kan rentav säga, att den tillsvidare helt dominerat
denna. När vår nu avgångne utrikesminister på sin tid utgav en
mycket läsvärd bok med titeln »Ett utrikespolitiskt program»,
saknade man där just den konsekvens och klarhet, som i så hög grad
präglat det aktivistiska resonemanget ända från världskriget. Men
därav följer icke i och för sig, att d:r Essén har. mera rätt i sak
än hr Sandler.
Det nämndes i början, att bokens sista parti på ett beklagligt sätt
skiljer sig från de första fyrahundra sidorna. Helst ville man endast
med tystnad gå förbi denna del. Det är lika mänskligt som sorgligt,
att författarens personliga bitterhet här fått taga överhanden och
förryckt alla proportioner. Några randanmärkningar måste dock
göras. Varför var just C. G. Ekmans vågmästarregering »den
fullmyndiga svenska demokratiens ... väsens frukt»? (sid. 437). Hur vet förf.
(sid. 441) att »det svenska borgerskapet» under slutet av 1920-talet
förlorade »allt allvarligare intresse för samhällsproblemen — utöver
taxeringskalendrarnas inkomstuppgifter och tryggheten för den nya
komforten»? Är det någon mening i att i ett svenskt
politiskt-historiskt arbete upprepa det lika stereotypa som obevisade
nationalsocialistiska omdömet om den mördade general von Schleicher att han
var »politiskt intrigant» (sid. 487)? Hur kan man (sid. 512) stå till
svars för påståendet att »en politisk sammansmältningsprocess»
mellan alla riksdagspartier, från högern till socialdemokraterna, för
närvarande pågår? Finns det (samma sida) några faktiska belägg för
att »bossväldet» är »ett framträdande drag» hos högern mer än t. ex.
inom socialdemokratien eller Nationella Förbundet? Hur kan man
(sid. 505) inbilla någon, att det tyska rikets konsekventa och
självständiga strävan efter ekonomisk autarki beror på »den marxistiska
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
