Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Henning Hamiltons vittnesbörd. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
åsikter gällande, jag icke genast tog mitt parti och avlägsnade mig.»
En annan gång säger han sig hellre vilja »dö som fattighjon iin leva
i ett helvete som detta». Han underhandlade med kungen och med
kollegerna om sin avgång men gav vika för deras påtryckningar och
stannade, därmed görande sig solidarisk med en politik, som han
innerst fördömde. Konsekvensen i den manderströmska politiken
belyses av Hamilton genom följande fakta. Den 22 juli 1863 lovar
kungen Danmark hjälp utan alla villkor; i augusti underhandlar
utrikesministern om en allianstraktat, den 5 oktober lovar han, att de
förenade rikena även utan en sådan skola deltaga i Slesvigs försvar,
den 28 oktober föreslår han i statsrådet konungen att med Danmark
ingå ett förbund till försvar av patentet av den 30 mars. Efter allt
detta förklarar Manderström i en skrivelse till de svenska
sändebuden i Paris och London den 17 december 1863, att de förenade
rikena visserligen erbjuda sitt understöd åt den av västmakterna, som
vill deltaga i kriget på Danmarks sida, men att de i saknad av
västmakternas stöd icke ha annat att göra än att »med djup smärta
undertrycka de känslor, som sätta allt vårt blod i jäsning». Henning
Hamiltons kommentarer till denna märkliga kovändning äro icke
nådiga: »Vad man härom med skäl torde kunna säga är, att då greve
Manderström ansåg sig behöva göra något för att få ligga i sin grav
som en ärlig man, han antingen föreställt sig denna fördel lätt
förvärvad eller ock avstått från försöket.» Med ännu beskare ironi
yttrar sig Hamilton i samband med återgivandet av den danske
ministern Scheel-Plessens not den 8 februari 1864, i vilken denne efter
krigsutbrottet påkallade Sverige-Norges hjälp. »Det gällde nu»,
skriver Hamilton, > för greve Manderström att visa styrkan av sin
politiska karaktär eller av sin panna. Den senare bestod fullständigt
provet.» Manderströms svarsnot till Scheel-Plessen, vari han
motiverar de förenade rikenas passivitet, får en sällsynt otrevlig bismak
av hyckleri genom de ihåliga fraserna om vänskap och sympati och
de förhoppningar som uttalas om att »Europa aldrig kommer att
tillåta danska monarkiens sönderstyckning».
I sin slutbetraktelse för året 1863 säger Hamilton: »Måtte jag
fortfarande behålla och handla efter den övertygelsen, att den som troget
följer samvetets, pliktens och hederns bud, kan med lugn gå
kommande prövningar till mötes.» Av de nu publicerade anteckningarna
får man nog den bestämda uppfattningen, att Hamilton i
Köpenhamn verkligen handlat på det sätt han i de anförda orden anger,
att han där icke gjort något annat än vad han haft anledning tro
vara den svenska regeringens intentioner. När han fann, att så icke
var fallet, begärde, han sitt avsked; han ville icke i fortsättningen
representera en politik så olika den, vars talan ban förut på
befallning haft att föra. Det är en alltigenom stolt och rakryggad
hållning-han intar. leke utan vemod erinrar man sig, hur olika Henning
Hamiltons senare öde i detta avseende skulle gestalta sig. När man
läser Manderströms ödmjuka ord till Hamilton vid dennes
avskedsaudiens: »Farväl och förlåt», kan man irite undgå att tänka på Louis
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
