Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 8 juli 1936 - Makten över “det fria ordet“ - Doktrin och teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
håll genast att betecknas såsom outförbar. Större omvälvningar ha
dock både i vår ocli i gångna tider genomförts. Och frågan blir
trängande i samma mån som storfinansens maktsträvanden bli
farliga.
Doktrinen förblindar som bekant lätt nog ett
självständigt omdöme, men den har mer än förblindat det svenska
regeringsorganets teaterkritiker, herr A. Beyer. Vad denne än ser
på tiljan i stället för verkligheten, alltid hittar ban fram på natten
något politiskt sammanhang i stycket — med sens moral, att den
svenska borgerlighetens förfall är djupt eller att Hitler icke får
»glorifieras» på svenska.
På deri förra idén kom han i höstas, då Vasateaterns ambitiösa
ensemble visade Bourdets »Sådana tider», i vilket en bankruttad
bankir gifter bort sin dotter mot kontant erkänsla; ett starkt
patetiskt stycke med träffande karakteristiker och en bestämd social
tendens. Det är den tendensen hr B. generaliserar, då han med
utgångspunkt från den teaterkvällen påstår, att sådana snuskiga affärer äro
en borgerlig ovana. När sedan den snälle författaren låter pjäsen
sluta lyckligt i alla fall, konstaterar recensenten, att den där lyckan
inte är äkta, därför att den icke är socialistisk. Tyvärr förmenar
han sina läsare närmare beskrivning på den speciella lyckan i ett
socialistiskt äktenskap.
Däremot är hr B. betydligt mera nöjd med den engelska komedin
»Kamratäktenskap», där det unga paret levat ihop en tid redan före
äktenskapets ingående, och där giftermålet hotar att leda till
skilsmässa på själva bröllopsdagen. Eftersom det i alla fäll blir ett
borgerligt äktenskap av det hela, kan det emellertid icke vara den
nitiske helt till lags. Kvinnan i pjäsen är nog raffinerad att vara
kvinnlig, ja, förf. låter henne t. o. m. vara så raffinerad att lion
koketterar och ljuger — och undra på då att den socialistiske B.
måste förlikna pjäsens tendens vid fru Sigrid Gillners då just
aktuella propaganda för kvinnligheten. När sedan förste älskaren
i sista akten blir bonde på sina fäders jord, kan detta icke förklaras
utan att åtminstone en del av skulden för tilltaget kastas — på
hr Göbbels.
Överhuvud taget tycker inte Soc. Dem:s teaterkritiker 0111 bönder.
När Vilhelm Moberg i sitt starka ödesdrama »Hustru» med mäktigt
patos spelar ut stad mot landsbygd och fabrikstillverkad dussinflärd
mot djupt inrotade begrepp om vördnad för ålderdomen, menar hr B.,
att »dramat är en skoningslös kritik av det gamla, traditionella, på
kvinnans ekonomiska ofrihet grundade äktenskapet». Naturligtvis
är det bondfolket, som liar fel i konflikten med stadsfruntimret.
(Inom parentes sagt är det underligt att inte lir B. märkte, vem det
var som hade den ekonomiska makten på gården — det var ju en
kvinna, svärmodern.) Det är beklagligt för en socialistisk teoretiker
av hr Beyers doktrinära läggning att så många pjäser handla om
äktenskapet och, 0111 de äro komedier, sluta med äktenskap; äkten-
514
Doktrin
och teater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
