Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 8 juli 1936 - De franska valen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frihetens försvarare mot de »200 familjerna», mot »fascister» och
reaktionära. Kommunisterna synas t. o m. ha glömt
internationalismen och världsrevolutionen för att i stället låta höra lätt
nationalistiska tongångar; delvis torde detta f. ö. ha sammanhang med
Moskvas intresse av ett militärt ej försvagat Frankrike.
Symptomatiskt för den franska kommunismen är, att deras stora
intellektuella dragplåster, som André Gide, i tal och skrift förfäkta, att först
kommunismen skänker individen möjligheter till fri utveckling,
först där »kan personligheten slå ut i full blom»; en annan av dess
profeter, André Malraux, predikar, att »le communisme restitue à
l’individu sa fertilité». Genom sådan propaganda torde
kommunisterna ofta ha lyckats att för den franske individualistiske
småborgaren framstå som demokratins, rättvisans, individens och
individualismens S:t Göran.
Efter en månads underhandlingar konstituerade socialistledaren
Blum en ny ministär, i vilken kommunisterna ej ingingo men vilken
de lovade sitt stöd. Den kom att bestå av 16 socialister, 13
radikalsocialister, 3 oavhängiga socialister samt tre andra. Det återstår
att se, om Blum någon längre tid skall lyckas hålla ihop det
parlamentariska underlaget för denna ministär. Det förefaller ej direkt
sannolikt, att den onaturliga förbindelsen mellan
radikalsocialisterna och kommunisterna skall bli långvarig — sedan länge är f. ö.
det förra partiet delat i en moderat och en radikal, numerärt
starkare flygel. Den nya kammaren antog i mitten av juni under
inflytande av strejkrörelserna, vilka väl utgöra en början på vad
Blum en gång så lyckligt kallat »laglighetens semester», en serie
långtgående sociala reformer, som upptagits på folkfrontens
program, vilken inledning av regeringens arbete torde vara tillräcklig
för att komma det borgerliga Frankrike, som röstade med
folkfronten, att hesitera. Uppmuntrade av framgångarna torde å andra
sidan kommunisterna komma att skärpa sina krav. Det är
tvivelaktigt, om den heterogena folkfronten kan hålla inför denna
påfrestning. Blir den ekonomiska krisen i Frankrike allvarligare,
förefaller det troligt, att två möjligheter föreligga: antingen måste en
borgerlig samlingsministär med radikalsocialisternas stöd komma
till stånd eller Blum orientera sig längre mot vänster. Intetdera
perspektivet bådar gott för den inre ordningen.
Redan tycker man sig ana, att det franska folk, som röstade på
folkfronten i missnöje över krisen och i kärlek till en demokrati,
det tyckte sig se hotad, snart nog kommer att finna, att många av
de förtroendemän, det utsett, även ha andra och mer långtgående
mål för sin ambition än de i valrörelsen uppgivna. Det prejudikat,
som regeringen Blum skapat genom avsiktlig flathet inför en rent
revolutionär åtgärd som fabrikernas besättande, en väl på en del
håll välkommen »semester för den individuella äganderätten»,
behöver ej men kan bli början till slutet på den franska liberala
demokratin.
Den 20 juni 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
