Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - ”Arbetare och bönder”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryggats, har svårt att förlika sig med staten och andra
samfälligheter som försörjningsinrättningar, både därför att det skulle
bryta mot djupt rotat självansvar och därför att det skulle
uppamma en byråkrati, inriktar den politiska arbetarklassen alla sina
ansträngningar att på socialpolitikens väg göra samhället
skyldigt att omhänderta människor.
Det finns också en väsentlig åtskillnad mellan de båda
grupperna i deras inställning till bildningssträvandena. Jordbrukarna
äro långtifrån bildningsfientliga — redan det gamla
lantmannapartiet visade avsevärd förståelse för undervisningens och
lärdomens behov — men de ha en instinktiv misstro till
skolväsendets utveckling, och det sjunde skolåret nästan påtvingades
landsbygden. Arbetarklassen däremot har, f. ö. på ett synnerligen
berömvärt sätt, understött de mest skilda bildningsanslag. Men
dess respekt för bildningen har utvecklats till en dessvärre ofta
okritisk vurm för ideologier och dogmer, till en kvasivetenskaplig
samhällsuppfattning, som upphöjts till evighetsprogram
oberoende av världens gång och erfarenhetens bockar i marginalen.
Varje dylik doktrinarism är väsensfrämmande för bönderna, som
stå med båda fötterna på verklighetens fasta mark och endast
rycka på axlarna åt teoriernas beskäftiga samhällsmakare.
Även i fråga om jordbrukarnas och arbetarklassens samfällda
motsatsställning till byråkratien — som historiskt ostridigt har
ett visst verklighetsunderlag — kan man urskilja en betydande
olikhet i lynnesdrag. Bönderna ha aldrig tyckt om fogdar och
länsmän, vilket ofta bottnat i deras rädsla för självstyrelsens
beskärning, men på botten ha de haft respekt för »överheten» eller
— för att begagna en modernare terminologi — burit på en stark
auktoritetskänsla. Arbetarklassen i vårt land har säkerligen varit
lika lojal mot samhällsmakten som bondeklassen, men den har av
sin press ofta hetsats till att nästan notoriskt misstro
myndigheterna, framför allt då militärer och präster samt polis- och
rättsväsendet, och just i arbetarklassens läger har auktoritetstron
gent emot statsmyndigheterna — ej partiorganen! — varit mest
undergrävd. Då problemet om samhällsauktoriteten är ett av de
svåraste, varmed nutidens demokratier ha att brottas, är denna
skillnad i åskådningssätt mycket väsentlig. Men därtill kommer,
att varje statssocialistisk, liksom varje socialpolitisk
framryckning naturnödvändigt måste befordra den byråkratiska
växtligheten i landet, och det vore besynnerligt att tänka sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
