Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - ”Arbetare och bönder”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väljargrupper lockande »åtgärder». I stället för att partierna som i
Amerika mutas av vissa grupper, t. ex. av järnvägsbolagen, blir
det partierna, som muta väljarna med löften. Dessa löften ha alla
det gemensamt att de ställa nya anspråk på statsapparaten och
statskassan; ju större grupperna äro, desto värdefullare äro de
vid röstsammanräkningen och desto dyrare äro löftena. Det hela
rör sig i ett crescendo, vars slutliga höjd det är svårt att skönja.
De som arbeta denna utveckling i händerna, bekänna sig oftast
som demokratiens ivrigaste vänner. De inse dock icke eller låtsas
icke att inse, att den demokratiska staten i längden ej kan
förmå uthärda trycket från de många intressena. En sådan
reglerings- och försörjningsstat kräver en autoritär regim och har
hittills i Europa icke heller varit möjlig utan att folkstyrelsens
värden måst prisgivas.
Partiväsendets klasspolitiska tendenser förtjäna inför dessa
framtidsperspektiv mer än vanligt att ställas under observation.
Naturligtvis är tillgodoseendet av olika gruppers önskemål många
gånger lika befogat som nödvändigt. Att skapa rättvisa
betingelser och öka tryggheten för människorna är politikens uppgift.
Men detta kan ske och måste kunna ske utan att partierna falla
till föga för klassernas rekvisitioner och hotelser. Just därför har
faran för politiseringen av de i vår tid oumbärliga
yrkesorganisationerna så starkt påtalats. Men det finns även andra risker.
I riksdagskorridorerna bör det ej vimla av pockande
intressegrupper, som uppträda emot partierna nästan som utpressare, och
riksdagskandidaterna borde ej behöva ställas under ett slags
tortyr av vissa yrkessammanslutningar — det skulle vara lätt att
exemplifiera både det ena och det andra. Att vädja är legitimt
men att pocka och driva sitt pock igenom är att införa det
imperativa mandatet. Det är fara värt, att några opolitiska
intresseorganisationer börjat överskrida gränsen mellan vädjan och pock.
Men ännu förbehålla sig nog många riksdagsmän sin
grundlagsenliga rätt att »icke bindas av andra föreskrifter än rikets
grundlagar».
När man diskuterar intressepolitiken kommer lätt det gamla
lantmannapartiet på tal. Detta var utan tvivel ett renodlat
intresseparti, och ändock har det av historiker från olika läger
höljts med ära. Två faktorer förklara detta tillfyllest. För det
första var lantmannapartiet på sin tid ensamt om att vara ett
rent klassparti, och därför var faran för en politik efter principen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
