Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 augusti 1936 - Brottslingarnas ansvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
frihetens återvinnande skall så långt möjligt ha emottagit en sådan
behandling, att han åter kan inpassas i samhällslivet. Om riktigheten
av dessa principer torde ingen strid kunna råda, och det finnes väl
blott en mening om att 1927 års lagar om förminskat tillräkneliga och
återfallsförbrytare verkat i god riktning. En av justitieministern
bebådad utvidgning av lagen om återfallsförbrytare torde endast hälsas
med tillfredsställelse.
När samhällsmakten på dessa sätt alltid reagerar mot förövarna av
grövre brott, när med andra ord dessa genom att insättas på den
ena eller andra anstalten alltid berövas sin frihet, kunde man tycka
att allmänheten borde känna sig tillfreds. Det finnes dock fog för att
ställa frågan under diskussion. Den allmänna opinionen är
nämligen ej fullt belåten. Den reagerar främst i tre hänseenden.
Allmänheten är visserligen ej likgiltig för frågan, på vilken sorts
anstalt den brottslige omhändertages, men den fordrar främst att
den omhändertagne icke så fort utsläppes, att frihetsförlusten blir
för liten i förhållande till förbrytelsen eller att den frigivne åter
blir en fara för rättssäkerheten. Även om skäl ej skulle finnas för
klagomål över de medicinska myndigheternas handläggning av
utskrivningsärenden, gäller dock att »frigivningen» av sådana
brottslingar, vilka såsom straffriförklarade remitterats till
sinnessjukhusen, icke ankommer på domstolar eller adminstrativa myndigheter
utan enbart på läkareutlåtanden, och det är långtifrån visst, att
psy-kiatrikerns uppfattning alltid kan förstås av allmänheten. I fråga
om de förminskat tillräkneliga och återfallsförbrytarna beslutar
däremot den av lekmän och läkare sammansatta interneringsnämnden
om frigivning, och det torde finnas grund för uppfattningen att denna
nämnd snarare handlat strängt än motsatsen.
Den allmänna, opinionen har också svårt att förlika sig med att
vissa omhändertagna beredas förmåner och friheter, som
förbrytelsens grovhet icke borde tillåta. Otvivelaktigt är det mycket svårt
att finna den rätta avvägningen mellan samhällets repression och
den lättnad i tvånget, som kan vara önsklig för att successivt göra
kriminalpatienten öller den internerade mogen att återinträda i
samhällslivet. Härvid kan dock det senare intresset ej få vara det enda
avgörande. Nu kan en på sinnessjukhus intagen utom andra friheter
få rättigheten att bli en s. k. frigångare, och vad de förminskat
tillräkneliga beträffar medger lagen uttryckligen rätt till vissa
förmåner, som ej tillkomma vanliga fångar. leke minst synes en fara
här föreligga att de mera välsituerade favoriseras. Hur liten en
sådan risk vid tillämpningen än må vara, torde rättsmedvetandet på
ingen punkt vara så känsligt som i denna fråga om likhet inför
lagen. Det väckte också för något år sedan berättigad undran, att
en dam ur högsta societeten, som efter att ha blivit straffriförklarad
vårdades på sinnessjukanstalt, under denna tid var synlig — och väl
mycket så — på restauranger och konditorier i en landsortsstad några
kilometer från ifrågavarande anstalt. Även om dylika
tvångslättnader skulle stå i överensstämmelse med lagen, stå de ej i överens-
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
