Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 augusti 1936 - Lärdomshistoriens renässans. Av Oskar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållet förändrats. Specialiseringen, som förr höll sig åtminstone till
större grupper och enheter inom vetenskapen, har numera drivits
därhän att man ej längre tror sig om mera än att kunna behärska
ett litet avgränsat område inom en grupp av problem inom en
vetenskap. Men som en följd av detta faktum, som hotat hela det
vetenskapliga livet med en slags andlig sterilisering, har ånyo framträtt
medvetandet om att en förnyad utvecklingshistorisk sammanfattning
av forskningen under gemensam och enhetlig synvinkel är ett
ofrånkomligt behov. Talesmän för denna åskådning ha framträtt i olika
länder, i Frankrike, Italien, England och icke minst i Amerika, där
överhuvud taget de stora vetenskapliga problemen mångenstädes
angripas med en anmärkningsvärd friskhet och självständighet. I
Sverige har denna åskådning fått en energisk företrädare i Johan
Nordström, vilken sedan 1932 bekläder en genom enskild donators
framsynta frikostighet skapad professur för lärdoms- och idéhistoria
vid Uppsala universitet, Claes Annerstedts och Henrik Schücks
lärosäte. I klar uppfattning av det stora ansvar, som hans ställning
ålägger honom, har Johan Nordström icke inskränkt sig till att verka
blott inom den krets av studenter som samlas framför hans kateder;
han har även velat slå ett stort slag för själva den princip han i sin
egenskap av akademiker företräder och kring sitt forskningsprogram
samla hela den krets av bildningsintresserade svenskar, för vilka det
lärda arbetet icke tar slut med examen. Bärare av detta program är
det på hans initiativ stiftade Lärdomshistoriska samfundet, som för
icke länge sedan utgivit sin första publikation, årsboken Lychnos, en
ståtlig volym på mer än 500 sidor i kvartformat. En blick på dess
innehåll visar att om någonsin en publikation kallats till liv i rätta
ögonblicket så är det denna. På dess blad har en rad skilda
forskare stämt möte, vilka helt visst, om den icke existerat, skulle
haft mycket svårt att placera sina arbeten på åtminstone något så
när lättillgängligt håll. Geografiskt-historiska exposéer,
rättshistoriska undersökningar, biografiska skisser, studier till medicinens
historia, arkivaliska fynd och ännu mycket mera upptaga huvudparten
av volymen, under det att dess sista del utfylles av en utomordentligt
rikhaltig recensionsavdelning, där representanter för olika
vetenskapliga discipliner förenats kring uppgiften att söka giva en
föreställning om de problem som den nuvarande lärdomshistoriska
forskningen sysslar med och de resultat den uppnått. Imponerande är
denna avdelning i och för sig och imponerande också den energi, som
redaktionen lagt i dagen genom att locka fram så många
högtkvalificerade medarbetare inom recensentfacket. Erfarenheten lärer eljest
tidigare mången gång ha visat att detta är bland det svåraste av
allt i den lärda världen.
Under lyckosamma auspicier har sålunda Lärdomshistoriska
samfundet inlett sin verksamhet. Att det måtte få lika god lycka i
fortsättningen är ett önskemål som måste ligga varje av forskning och
bildning intresserad svensk varmt om hjärtat.
Oskar Wieselgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
