Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 augusti 1936 - Olympiadens facit. Av E. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
oefterrättligt protesterande. Idrottens rena tävlingsformer ha
generellt sett bestått olympiadens svåra belastningsprov, vilket är av
utomordentlig betydelse för idrottens folkutjämnande mission.
Emellertid måste man med ledning av rönen från den elfte
olympiaden fråga sig, varthän idrottens utveckling pekar. Otvivelaktigt
skrämma de tendenser, som kunna förmärkas särskilt i
diktaturländerna. Idrottsmännen upphöra där att vara personer, som idrotta
därför att det roar dem, och förvandlas i stället i sin egenskap av
idrottsmän till statstjänare. Man vet icke riktigt, om dessa länder
med alla medel framdriva idrotten med tanke på ungdomens fostran
eller blott med hänsyn till dess internationella reklamvärde. När
deras toppmän beredas möjligheter att ägna ali sin tid åt träning
och för sina segrar hugnas med befordringar, som annars ej varit
tänkbara, har ej blott amatörgränsen tangerats utan även
överskridits. Det måste i framtiden bli svårt att diskvalificera en person som
Nurmi, vilken tog emot små dusörer, men tillåta en olympiasegrare
som esten Parusalo att ta emot ett gods som belöning. Man förvånar
sig över att detta belöningssystem applåderats i vissa svenska
tidningar. Skulle denna utveckling vinna överhand, kommer spelens
idé att i hög grad förvanskas. Obestridligt är denna fara för handen.
Det behöver knappast diskuteras, att denna utveckling ej av
an-svarskännande människor kan rekommenderas för Sveriges del.
Sverige är ingen totalstat, där idrottsmännen skola göras till marionetter
i statsledningens hand. Idrottens värde ligger i dess frihet och dess
jämnmått. För Sveriges del måste amatörismen stå som det givna
idealet. Därvid behöver man ej diskutera petitessfrågor som
dagtraktamentets storlek eller betalning för förlorad arbetsförtjänst.
Man kan kort och gott förklara, att amatörism innebär att ingen
stjärnidrottsman skall kunna leva på sin idrott utan skall vara
tvungen att som andra tjäna sitt levebröd. Endast därigenom kan
garanteras att stjärnidrottsmannen icke göres till en samhällets
konstprodukt. Detta måste vara den svenska idrottens grundprincip.
En sådan amatöridrott utesluter varken att idrotten som
rekreation och förströelse tränger ut till massorna eller att ett övre lager
av stjärnor bildas, som inom förnuftiga gränser stödjas och hjälpas.
Erfarenheten har ej alltid men i regel betygat, att idrottsmännen
senare i livet äro minst lika väl rustade för samhällsdugliga insatser
som andra människor; idrottsåren äro sällan bortkastade år, och
ingen blir en stor idrottsman utan viljestyrka, härdning, uthållighet
och ett visst mått av försakelse. Därmed är givetvis icke sagt, att
alla våra idrottsmän äro några praktexemplar; tvärtom återstår för
idrottsledningen i vårt land att just på detta »moraliska» område
betydligt skärpa sin tillsyn, om idrotten helt skall förtjäna sitt
folk-uppfostrande namn. Så länge tipsmedlen flöda, borde det ej erbjuda
svårigheter att utveckla instruktörsverksamheten eller förbättra
träningsmöjligheterna. Ej heller borde det vara ogörligt — som också
i år skedde i vissa grenar — att kort före olympiaden bereda de bästa
idrottsmännen någon kortare tids ledighet. Ytterligare kan man upp-
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
