Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Svensk lyrik 1935—36. Av Karl-Gustaf Hildebrand - Elof Åkesson: Vågspelet - Artur Lundkvist: Nattens broar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
lika en viljans och intellektetets tukt, som icke är minst värdefull
bland allt dunkelt profeterande och programskrivande.
Kristen ingivelse finns också i Elof Åkessons samling Vågspelet
(1936). Uttryckligt ägnad åt »doriska och stränga ideal» är den ingen
insmickrande bok och den saknar inte kantigheter. Men den rymmer
några korta dikter, stålskarpa i tanke och beständiga i form, som
inte släppa en; framförallt är rösten i den en mans röst, och det är
nu en gång för alla ett sällsynt läte.
I våldsammaste motsats till denna kristna dikt står, i varje fall
om man ser till den yttre avsikten, en personlighet som Artur
Lundkvist. Den åskådning — till hans egen förargelse kallad för
primiti-vism — som han företräder, har kanske ibland på motståndarhåll
uppfattats en smula stelbent rationalistiskt. De profetlater med vilka
den stundom förkunnats äro i själva verket mindre farliga än man
kan tro. Som exklusiv livsåskådning och om möjligt ännu mera som
samhällsprogram är det primitivistiska kravet på driftlivets
frigörelse, stängande tabunormers förintelse och inspirerat lyssnande till
naturrösterna självfallet föga imponerande; ingenting är lättare och
mindre fruktbart att påvisa. Betraktad som andligt partiprogram
är primitivismen verklighetsfrämmande och därför alldeles
ointressant; sin betydelse har den på ett helt annat plan, som tidssymptom,
som konstnärligt uttryck för andlig nöd. Det är ju oförnekligt, att
nutidsmänniskan, som lever i en värld utan balans och utan
naturlig enhet, har mist det naturliga förhållandet också till sin kropp,
förlorat den enkla samkänslan med växt och jord, med det
oreflekterade och spontana. Det är ett närmast banalt faktum, men det är
så, och det är ett mycket plågsamt led i människans allmänna
krisproblem. leke minst för diktare, som trätt fram direkt ur de
kroppsarbetande klasserna, har just denna konkreta och påtagliga sida av
kulturkrisen fått representera komplicerade stämningar av ovisshet
och vantrevnad i kulturen. Det primitivistiska evangeliet är en
förtvivlad överbyggnad över en oro, som är djup och allmänmänsklig.
Som tragisk tidsdikt, med en knappast längre omedveten ton av
rådlöshet och dödsklagan, äro de primitivistiska diktverken ibland
mäktigt gripande. Artur Lundkvists sista bok, Nattens broar (1936), ger
överlägset goda exempel på den saken. Dess dunkla bildspråk,
präglat av vissa moderna stilriktningar, får inte stänga läsaren ute; det
är i det väsentliga alis inte ogenomträngligt, om man bara vill göra
sig besvär.
Djupens olja börjar hastigt sina,
framväller ej i mörka flöden,
och vi är snart förbrunna,
fäst vi nyss har tänts.
Sådant är anslaget, icke utan beröringspunkter med den känsla av
alltings förvissning, som ligger bakom Malmbergs stora dikter. Det
kan måhända sägas vid en jämförelse, att Lundkvist har en bredare
inställning, hans tankar äro inte aristokratiskt utmejslade och av-
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
