Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Svensk lyrik 1935—36. Av Karl-Gustaf Hildebrand - Gunnar Beskow: Ett Faustspel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
gränsade men i gengäld orkar lian famna mer av det rent mänskliga,
djärvare söka sig utom ramen för det dagsaktuella. Ingen aldrig så
pliktmedveten andlig inställning kan väl hindra en att gripas av
diktarens stora dröm om förlösning och allgemenskap:
Förhärjad, slagen, söndersårad skådar jag ur marken
med mina ögon utgjutna som källors vatten,
skådar hjortarnas flockar så nära och havets silverne fiskstim,
tiggarnas sår vilka lyser som frukter
och moderns madonnafrid i skymningens mantel.
För ett kort ögonblick känner jag inullens ro,
känner smaken av oxens halm,
känner vattenådrornas, trädsavens, modersmjölkens glädje
i att strömma, vandra, förvandlas.
Dylika rader höra hemma i en värld oändligt långt från alla
hög-viktiga litterära polemiker. De rymma inget patenterat läkemedel
för tidens nöd, men de kunna uttrycka ocli komma nära. — Man måste
bara erinra, att den rena tonen i Lundkvists bästa dikter inte
genomgår alla delar av hans samling. En och annan gång har
inspirationen svikit på ett besynnerligt sätt; inför Lundkvists rader om
kvinnorna och sjöarna, »bådadera så djupt, så ovisst blåögda», känner
man att också en surrealist kan råka ut för någonting så
gammalmodigt som att bli banal.
De läror, som förkunnas med profetisk glöd hos Lundkvist,
genomgå en strävt realistisk självprövning i Gunnar Beskows sista bok,
Ett Faustspel (1936), som sinnrikt anknyter till den moderna
diskussionen om kulturtro och primitivism. Den oändlighetslängtan söm driver
Goethes Faust till upptäcktsfärd, blir hos Beskow väsentligen
liktydig med den intellektuella nutidsmänniskans behov av fysisk och
spontan upplevelse. Den ryktbare hormonforskaren Faust
Bergmann, av sin vetenskapliga offertjänst skild från livet, återfinner
det i ett äventyr med sin vackra laboratorieassistent. Hos henne
uttrycker han i en respektlös formel sin plötsliga upptäckt av
njutning och sorglöshet:
Se, du låte på myrornas flit,
hur en drar strået hit och den andra dit,
det ena barret bort ocli det andra hem
— ocli gläd dig att du inte liknar dem!
Från detta glada friluftsevangelium går färden vidare till ett slags
primitivistisk världsomsegling, där Fausts umgängelse med flydda
skönhetsvärldar är utbytt mot en köttets upptäcktsfärd på
badstränder och Söderhavsöar. Glädjen blir dyrköpt: älskarinnan möter
Gretchens öde i fränaste moderna form — hon dör vid abortförsök •—
Faust skandaliseras i pressen, förfaller på utrikes ort, blir slutligen
överkörd utanför en krog och får, hederligare straffad än sin kol-
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
