Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Svensk lyrik 1935—36. Av Karl-Gustaf Hildebrand - Karin Boye: För trädets skull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
lega hos Goethe, bikta för sitt sökande med livslång invaliditet.
Så långt är det hela en bitter kritik både av det gamla Faustdramat
och av samtiden. Fränare kunde ingen gallsprängd moralist lia
avslöjat tidens falska frihetsläror, sexuella och andra, och visat deras
skeppsbrott i praktiken. Men Beskow stannar inte här. Hans
Faust-spel slutar varken i ånger eller i förtvivlan. Bruten till kroppen
begrundar Faust sitt experiment och finner att det trots allt inte har
varit bara ömklighet: bakom den grova och ovärdiga formen ha
funnits berättigade ting; förtvivlan över livets stelnande och
förkrympning; medkänsla med dem som djupast behöva en fullare och
öppnare livsnjutning, »jordens gråa skara av bottenfrusna, ångestslutna,
förvuxna barn»; därtill också trots allt ett stänk av det egentligt
faustiska, den osläckliga törsten efter ständigt ny klarhet och nya
horisonter. Med nyvunnen insikt om lidandets och kampens roll i
allt organiskt liv vill Faust nu genom tanke och skrifter förmedla
till andra den ökade livsglädje som han inte längre kan få själv.
Därmed stiger ur Faustspelets ironi en förnyad bekännelse, märkt av
besvikelse men med tillkämpad kraft, en tro icke på övermänniskor
och icke på det fullkomliga lyckoriket men på den trots allt
existerande uppgiften att ännu ett stycke vidga gränserna för öppenhetens
och den elementära glädjens välde. Denna tro — som i renad form
samlar det mänskligt berättigade i ali s. k. primitivism — förutsätter
frihetens bestånd i rent yttre mening: Beskow har också varma och
inspirerade ord att säga om de nordiska ländernas heliga och
förpliktande frihetsarv. Ojämnheter i tanke och form saknas inte i hans digra
volym, och det står en naturligtvis fritt att ha annan mening med
författaren, att tvivla på möjligheten av en livssyntes, som inte
också har andra grundkrafter än förnuftets och den naturenliga
livsföringens; men man kan inte utan hyckleri förneka, att de
sistnämnda faktorerna ha sin nödvändighet just i vår situation, och man
kan inte vägra sin respekt åt en författarpersonlighet som Beskows,
präglad av den instinktiva nobless, som ensam ger frihetstron mening.
Det är inte svårt att finna likheter mellan Gunnar Beskow och
Karin Boye; de representera båda en radikal inställning med
vetenskapliga anknytningar och utan dogmatisk ensidighet, i det hela rätt olik
den skräckbild av obegriplighet och moralisk nihilism, som den stora
allmänheten ofta förbinder med begreppet modern dikt. Men man
känner sig en smula hjälplös, då man närmar sig Karin Boyes För
trädets skull (1935) med sådana yttre lägebestämningar. Hennes
samling hör till det slags dikt, som är av livets art och som spränger alla
rationella avgränsningar. Med utomordentlig knapphet, med strängt
avskiljande av det tillfälliga och oväsentliga, är den samlad om det
innersta kraftspelet bakom en personlighets mognad och växt. Om
man någonsin kan tala om tidlös dikt, så är det här. Det gäller i
väsentlig mån också om formen. Om författarinnan har chockerat
åtskilliga genom sitt djärva utnyttjande av moderna stilmedel, så
använder hon dem å andra sidan med en fasthet och en värdighet som
vittna om klassisk formkultur. Den svenska diktens gamla heroiska
641
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
