Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9
- Litteratur
- Svensk lyrik 1935—36. Av Karl-Gustaf Hildebrand
- Nils Bohman: Den onda elden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tradition lär i själva verket knappast ha någon värdigare arvinge i
vår nya lyrik än de granitfasta raderna i Karin Boyes »Bön till
solen»:
Med släckta ögon och brutna lemmar
är den din, som levde rak,
och hos den som dör rak
finns du, när mörker slukar mörker.
Rakheten, tankens och livets aldrig kompromissande ärlighet,
friheten under eget ansvar, det är grundvärden i Karin Boyes dikt. I
några lyriska bekännelser, oändligt gripande i sin hudlöshet, har hon
talat om frigörelsens pris, om isolering, övergiven trötthet, smärtan
av andras förakt. Men ur spänningen mellan trots och svaghet växer
ständigt på nytt den djupast bärande makten i hennes förkunnelse,
det som ger visshet och innebörd åt hennes strävan, den moderligt
fina instinkten för allt hotat och förtrampat liv. Den finns i hennes
klarsynta och djupsinniga kärleksdikt. Den ger också värme åt
hennes syn på det djupast individuella, den egenart innanför det
utsagda och utsägbara, med vilken en människas gärning och yttre
livsöde inte utan skada kan komma i strid. Vad som driver henne
att söka det undermedvetnas »träd under jorden» är inte bara en
inlärd psykoanalytisk teori, det är också en kvinnas seende kärlek till
konkret liv, som behöver hjälp. Ett par gånger har den kärleken
förmått skapa en helhetssyn, en livsbetraktelse av fullkomnad
klarhet och vidd. Det är dikter av en i sin art djupt religiös ingivelse.
I en av dem får den djupt upplevda konflikten mellan tradition och
frigörelse sin förklaring som led i naturens egen heliga
lagbundenhet: »Ja visst gör det ont när knoppar brister.» I en annan har
författarinnan funnit uttryck för det som finns på andra sidan
avgörelsen, för själva del rofyllda växandets fromhet:
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.
»För trädets skull» vittnar inte om något slutgiltigt förblivande
i en sådan ro. Karin Boye är ännu i sällsynt grad en stridande
människa och en människa på väg; man undrar med spänning vart
hennes utveckling skall föra härnäst. Men det uttryck för livets helgd
och storhet, som hon gett i sin diktsamling, är av den art som icke
vet av förgängelse.
Nils Bohmans versepos Den onda elden intar en plats för sig bland
årets diktböcker. Bakom många krumbukter och poetiska
lindansarkonster döljer den ett tragiskt och på sitt vis gripande innehåll:
en själs fasa inför den kaotiska tillvaro, där personligheten saknar
fäste och klara gränser, där hela livet kan te sig som ett ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:27:10 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1936/0648.html
