Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Svensk lyrik 1935—36. Av Karl-Gustaf Hildebrand - Olof Lagercrantz: Den döda fågeln - Konservatism och liberalism. Av Jean Braconier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ombytande av roller, en följd av groteska förvandlingsscener. Om
Bohmans bok icke är till alla delar övertygande som helhet, så
vittnar den i varje fall både om lysande formtalang och om förmåga av
stark upplevelse; man har rätt att hoppas mycket av de framtida
föreningar, som dessa gedigna poetiska element kunna komma
att ingå.
Olof Lagercrantz’ debutsamling Den döda fågeln står i den
starkast tänkbara motsats till en Bohmans versfyrverkerier. Asketiskt
sträng i formen, lågmält i sitt patos, motvillig mot formella
experiment och glansfulla uppvisningar vill den verka med försynta medel,
i trogen hantverksmöda söka det självklara och nödvändiga
uttrycket. Den får därmed sin särskilda charme, sitt egendomliga tonfall,
som inte tränger sig på men som kan bli oförglömligt, om man en
gång förnummit det. Det lär väl kunna sägas, att en dikt av det
slaget har sin speciella uppgift i vår mångskimrande svenska lyrik.
Det behöver nu mer än någonsin erinras, att den väsentliga
skillnaden inte är den mellan modern eller gammalmodig, inte ens den
mellan revolutionär och konservativ, rättrogen och irrlärig dikt. Dikt
når över gränserna, förmedlar mänskliga tonfall, som äro
förnimbara på båda sidor om dagens stridslinjer. Och den verkliga diktens
kriterier äro ömtåligare och svårare att urskilja än de fanatiska
och dogmbundna någonsin få tid att begripa. Lagercrantz’
diktsamling är i mycket en förkunnelse av den sanningen. Vad den har att
säga om öppet natursinne, om ångestfull livskänsla i mörkrets
närhet, om vördnad för ett jordiskt kärleksunder och om trevande
längtan efter tro, det är väsentligt och angeläget så som den verkliga
dikten är det. Allt är inte fulländat. Men i några av dikterna äro
ögonblick och situationer givna med en sammanpressad intensitet
som kan vara mönstergill, i andra vidgas perspektivet enkelt och
vackert mot de rymder, där »längtan dör fast längtans pulsar brinna»
och där evighetsperspektivet över gärningars och ödens trånghet
blir skönjbart.
Karl-Gustaf Hildebrand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
