Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 13 oktober 1936 - Genève 1936
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angripa Gore, och engelsmännen komma ej att låta hindra sig i sitt
uppsåt att bringa frågan ur världen genom den abessinska regeringens
dödförklaring. Härom lämnas klart besked genom hemkallandet av
den brittiske konsuln i Gore under åberopande av de kaotiska
förhållandena därstädes. Abessiniens sak har man sålunda på intet sätt
främjat genom demonstrationen i Genève, och sedan man Mussolini
till behag slopat sanktionerna, låg väl detta också utom förbundets
räckvidd. Hur litet man är beredd att visa en bestämd hållning mot
Rom, visas för övrigt av att den italienska delegationen, trots det
senaste årets händelser och trots sin egen frånvaro, hedrades med
en av vicepresidentsposterna i församlingen. Den enda reella
betydelsen av Abessiniens kvarstannande i folkförbundet är, att det kan
försvåra en försoning mellan Italien och västmakterna och driva
Mussolini än närmare Hitler. En dylik utveckling kan kanske underlätta
uppkomsten av ett europeiskt jämviktsläge i stället för den
supremati, som sedan 1918 utövats av segermakterna. Men detta var
säkerligen ej avsikten med beslutet.
Ett annat förhållande, som bort stämma de exneutrala betänksamt,
är, att beslutets ivrigaste tillskyndare var Litvinov. Hans motiv äro
fullt klara. Det ligger helt i Rysslands intresse att göra allt för att
hindra en utjämning mellan Europas fyra stormakter, vilken skulle
beröva Moskva dess utslagsgivande roll och resa en damm mot dess
världsrevolutionära planer. Dessutom ville Ryssland undvika ett
prejudikat, som inom en mycket nära framtid kunde bliva ödesdigert
för dess skyddslingar, de halvkommunistiska regeringarna i Madrid
och Barcelona. Hr Litvinov spelade sitt spel väl och tog hem det. Om
det låg i de exneutralas intresse att assistera honom, är en annan
fråga, hur angeläget det än måste te sig att slå vakt om folkrätten.
Om den abessinska frågan dominerade Genèvemötets första dagar,
har den spanska tragedin officiellt synts föga till. Madrids
utrikesminister tog visserligen upp den i generaldebatten, men hans
anförande rönte ingen anklang, och hans försök att nyttja N. F. i
kampanjen mot Tysklands, Italiens och Portugals hållning till det
spanska inbördeskriget avvisades. Händelserna söder om Pyrenéerna få
troligen fritt utveckla sig till det allt sannolikare resultatet: den
nationella resningens seger. Francos och Molas långsamma men säkra
framryckning, San Sebastians och Toledos erövring, den tilltagande
förvirringen på vänstersidan tala sitt klara språk. Ytterst belysande
är utvecklingen på engelskt håll. I en moderatkonservativ, regeringen
synnerligen närstående tidning som Daily Telegraph bliva
sympatierna för den nationella resningen allt varmare, medan de
fruktansvärda avslöjandena från det röda skräckväldet i Madrid och Malaga
intaga en allt större plats. Att man i London räknar med Francos
seger, är tydligt. Det återstår att se, hur den bräckliga
folkfrontregimen i Paris kommer att bära denna fruktansvärda prestigeförlust.
Skulle vänsterstyrelserna både i Spanien och Frankrike störta
samman, skulle detta väl knappast undgå att utöva en djupgående
inverkan på stämningsläget i de återstående parlamentariskt styrda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
