Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 13 oktober 1936 - Det sudettyska problemet. Av Edvard Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra klart för sig den tjeckoslovakiska republikens karaktär av en
nationalitetsstat. Tjeckerna ha ofta framhållit sitt land som den sista
demokratin i Europa, men Henlein såg i detta uttalande en fras utan
egentligt innehåll. Det vore si och så både med det individuella och
det nationella likaberättigandet. Då de enskilda individerna i sig
själva aldrig se något annat än medlemmar av olika folk som t, ex.
tyskar, slovaker, tjecker, polacker o. s. v. och myndigheterna ej heller
betrakta den enskilde annat än som tillhörig en viss nation, vore det
primära ej att realisera det individuella likaberättigandet utan det
nationella. En för den enskilde medborgaren lycklig status kunde ej
ernås genom en formell individualdemokrati utan först genom
skapandet av en reell folkdemokrati. Detta ha de tjeckiska makthavarna
ej insett eller ej velat inse, yttrade Henlein, och däri ville han se en
naturlig förklaring till de nu rådande missförhållandena.
Konrad Henlein yttrade till mig följande ord om sitt politiska mål:
»Det är icke vår avsikt att störa den fredliga utvecklingen av den
tjeckoslovakiska statsbildningen; tvärtom skola vi söka åstadkomma
en utjämning av de nationella motsättningarna och därigenom skapa
ett på sanna demokratiska principer baserat likaberättigande och
sålunda skänka staten en varaktig stabilitet. Jag skall försöka bringa
plikten gentemot mitt folk i samklang med plikten gentemot staten.»
Den tjeckiska regeringen — och i synnerhet den nuvarande
presidenten Benesj — har ständigt framhållit att en varaktig lycka för
republiken blott kan uppnås för det fall att även tyskarna betraktas vid
tjeckernas sida som ett andra statsfolk. Sudettyskarna anse också, att
de icke äro att betrakta som en minoritet i 1919 års
minoritetsskyddsfördrags mening utan att de genom sitt stora antal, sina historiska
data och moraliska kvalifikationer mer än väl äro berättigade att även
de facto intaga ställningen som ett andra statsfolk. Benesj’s ord ha
emellertid aldrig gått i uppfyllelse. Tvärtom har den aktivistiska
tjeckiska inrikespolitiken och Prags liaison med Moskva orsakat en
skärpning av de redan förut spända nationella motsättningarna.
Ett starkt friktionsmoment utgöres av tjeckernas politiska slagord:
»Gör språkgränsen identisk med statsgränsen.» Att detta slagord
tillkommit av rent militärstrategiska och allmänt politiska skäl är
uppenbart, men det har bidragit till att skapa en djup oro inom det
sudettyska folklagren. Ty tyskarna äro just bosatta i gränstrakterna, och
de känna sin existens hotad av det största statsfolkets framträngande.
För någon månad sedan antog parlamentet en lag om allmän
försvarsberedskap, varigenom i realiteten en statlig militärdiktatur
infördes. Det räcker enligt regeringens förmenande icke med att statens
frihet garanteras av en ypperlig militärorganisation; det fordras
därutöver även konsoliderade inrikespolitiska förhållanden och statlig
tillförlitlighet hos de enskilda medborgarna. Det ligger i de lokala
militära myndigheternas befogenhet att begära den eller de
entledigade från sina platser, som icke äro statligt tillförlitliga. Benesj
inskärpte i Reichenberg öppet, att staten i denna tid ej kunde underlåta
att tillse, att tjänstemannakåren var pålitlig, att den ej inrymde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
