Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Sjörustningar, flottavtal och marina typfrågor. Av E. Biörklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjörustningar, flottavtal och marina, typfrågor
begränsning beträffande vissa fartygsklasser. Washingtonavtalet
av år 1922 samt Londonavtalet av år 1930 utlöpa båda med
utgången av innevarande år.
England, Frankrike och U. S. A. hava sedan år 1930 icke kunnat
enas om någon kvantitativ begränsning utan endast (genom avtal
i London av den 25 mars 1936) om att icke bygga fartyg av visst
slag, s. k. kvalitativ begränsning. Alla hava de klart för sig att
de behöva och måste bygga slagskepp, men medan detta bygge
pågår och kräver huvudparten av nybyggnadsanslagen är det
givetvis praktiskt att söka undvika att andra länder samtidigt
bygga fartyg av typer, som göra de tidigare byggda
Washingtonkryssarna mindre värdefulla. Härav föranleddes ett avtal mellan
de ovannämnda tre stormakterna om att icke under sex år bygga
fartyg om 8,000—17,500 tons deplacement (»förbjuden zon»), att å
artillerifartygen ej nyttja kanoner med 25,4—15,5 cin:s kaliber
samt att utbyta upplysningar angående nybyggnader m. m. Sagda
avtal har icke ännu ratificerats av flertalet signatärmakter, men
det förefinnes en varm önskan från deras sida att utvidga avtalet
till att gälla största möjliga antal stater. Det är det gamla
problemet om att till billigaste pris bibehålla sin relativa
överlägsenhet, som här uppträder i ny gestalt.
I sin självklara och berättigade önskan att säkra sina
förbindelser över haven har England funnit ett lämpligt medel vara att
leda sjörustningarnas utveckling i världen genom att såsom
initiativtagare till nya avtal placera Foreign Office ocli amiralitetet i
rustningsbegränsningens nyckelposition. Härigenom skapas en
möjlighet att påverka andra länders marinpolitik och
nybyggnadsplaner, vilket eljest icke skulle hava varit görligt. Ihärdigt och
målmedvetet går England vidare på denna väg, stött av en härom
uttalad önskan från den redan avsomnade
nedrustningskonferensens sida. Det finnes icke ett spår av tvivel om att icke denna
Englands strävan är fullständigt legitim. Framgångar hava även
inhöstats, såsom vid 1935 års flottavtal med Tyskland, vilket avtal
för England medgav dels att för den närmaste framtiden beräkna
storleken av de sjöstridskrafter, som vid behov skulle kunna
behöva avses för Nordsjön, dels att trygga England mot en
tysk-engelsk kapprustning i stil med perioden 1900—1914. Å andra
sidan gav sagda avtal Tyskland fördelen av att minska engelsk
misstro mot det nya tyska riket och att med engelskt stöd komma
loss från Versaillesfredens bestämmelser, medgivande återupp-
691
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
