Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Karlfeldts fromhet. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlfeldts fromhet
tiker och tvivlare. Men barndomstron förlorade dock inte sitt
grepp om hans själ. För vännen E. N. Söderberg bekände han
under ett samtal våren 1892, »att han aldrig blev kvitt en dragning
till gammal allmogefromhet och att han, om ban en gång på
allvar grepes av denna, icke skulle bliva någon halvhetsnian utan
vad man kallar en bibelkristen». Den samma år författade, och
sedan i debutboken publicerade dikten »Husvilla andar» vittnar
också om att han upplevde trosförlusten med djup smärta, vittnar
om en sinnets upprivenhet, som f. ö. var hela hans generations.
Han bekänner sig här vara vilsen och rotlös i en hemlös värld;
han våndas under sina tvivel och sin ovisshet ocli sina tyranniska
lidelser, som kasta honom i stoftet. Han frågar sig vemodigt, om
hans »barndoms bästa saga» endast skrevs för att »med ömsint
svek» bedraga de lidande på jorden. Han brinner av en skygg
längtan efter renhet och ro och salig trosvisshet, en längtan, som
trå-nadsfullt söker sig hän mot samma verklighet, som gripes av de
frommas böner. Han och alla de andra »husvilla andarna» lyfta
vingarna mot den kristna trons fridsälla stränder:
Likt höstens fågelflock, som vilsen driver
och söker skogens skydd mot byn och regnet,
de vila vingarna en stund i hägnet
av Oljobergets susande oliver.
Till suset av en saga utan like
det lyssna —• otrons döttrar, lustans söner —
och klappa skyggt med halvmedvetna böner
på portarna till Kristi sällhetsrike.
Vid den tid Karlfeldt gav ut sin första diktsamling, hade han i
själva verket redan åter närmat sig den kristna tron. Vid ett
sammanträffande med nyss omnämnde vän detta år bekände ban fö>r
denne, »att hans ställning till religionen i dess positiva yttringar
hade befriats från mycket av sin föregående negativitet».
Traditionsarvet gjorde sig med makt gällande, ban stod under det
förgångnas bann. Från lunden vid hans fädernegård förnam ban
ständigt, som han längre fram bekänner, »som andaktsdova,
heliga psalmackord», och han hörde det förgångna alltid
uppfordrande tala till sig med »min egen moders röst» (»Det förgångna»).
Och han kunde inte stå emot dess maning.
Emil Liedgren liar i en uppsats i »Vår lösen» 1910 också påvisat
den lutherska sensibilitet, som kännetecknar de följande diktsam-
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
