Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Karlfeldts fromhet. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Kullin g
lingarna; dess med fruktan förbundna tillit till en levande
personlig Gudsvilja, dess syndkänsla och ödmjukhet ha här erhållit djupt
personliga uttryck. »Hos ’Lejonets barn’ ligger frestelsen till
högfärd nära, därför bedja de också: ’Vår Herre bevare oss för
högfärd och skam!’ ’En envis dalkarl’ krusar ingen människa, men
ban bekänner sig ärligt vara en stor stackare inför den Högste.
Dalmålaren talar också i luthersk ödmjukhet om sin ’svarta själ’,
som väl kunde behöva målas över», ocli lian slutar med en bön om
att han, som är »en kludd och strunt på jorden» en gång måtte
få bli »ett liljeträd i paradis».
Med denna rent personliga syndkänsla är hos Karlfeldt förenad
en levande kristen förvissning om allt jordiskts syndfullhet,
fåfänglighet och intighet. Han vet, att »ali mänsklig ting är
bräcklighet ocli mänskors kärlek helst», att denna världens väsende
förgås. Det finnes i denne sinnligt robuste diktares produktion i
själva verket ett drag av världsförakt, av ovärldslighet ocli stolt
världsöverlägsenhet, som åtminstone delvis går tillbaka på kristen
inspiration. Den kristna känsligheten utgör således säkerligen en
av komponenterna i löskekarlssymbolens legering. Löskekarlen
känner sig gå bland människorna som en främling, som har andra
vägar än de ocli andra mål. Han vet med sig, att han aldrig har
sökt, vad världen berömmer, ocli att han heller icke skyr, vad den
är van att lasta; han är redobogen till alla tunga offer. Hans
andlige fader och frände, diktaren, utöser gärna också sin vredes
skålar över människornas vägar och väsende. Denna vrede skummar
högt i »Om en tillbörlig vrede» över världens »fräckhet och
dumhet» och fala tarvlighet. Han tar i sin hand »törneriset» som gissel
och låter det, dansa på ryggarna av »de mosigt överfeta och dästa
själars här» (»Epistel till Sabbacus»). Och lian spar inte heller på
krutet i de stora uppgörelsedikterna med samtiden i »Flora och
Bellona». Stundom få vredesutbrotten liär en götisk timbre. I »Ny
nord» riktar sig harmen mot den nationella vekligheten, svagheten
och ömkligheten; diktaren sörjer och vredgas här över att det
finnes »för mycket förmultnat ocli unket» i hemlandet, han klagar
över att det där blivit för »bonat och varmt». Och han beder om
att den friska nordan på nytt ville döpa människorna »till liv som
är härdigt och armt», att de åter måtte få uppleva fädrens stora
liv »av kärvhet, av fara och nöd». Liknande tongångar hade ljudit
redan i »I Juda städer» i »Fridolins lustgård». I denna dikt, där
det judiska Gösen utgör en sinnebild av jordisk njutningsfull väl-
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
