Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Arvid Lindman †. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Lindman †
och nytt varit hans största historiska mission, åstadkommen ej
blott genom att i anda och arbetssätt demokratisera högern utan
även genom att vänsterpartierna undan för undan modererades.
Därför skall höger ledaren räknas till det demokratiska
genombrottets stora män vid Staaffs och Brantings sida, ty i sin
reson-liga förståelse för utvecklingens obevekliga gång och i sin
kärn-sunda, men samtidigt traditionsbundna realism — som skulle
kunna åsättas mottot »sakta men säkert» — har han mer än
de flesta gjort vårt land »safe for democracy».
Går man tillbaka till förkrigstidens utgångsläge och den
dåtida djupa klyftan mellan höger och vänster, får man också
lättare att urskulda, att det icke blev Arvid Lindman möjligt att
uppnå ett förtroendefullare personligt förhållande till
mellanpar-tiernas ledare än som oftast rådde. Med tanke på de egenskaper,
som flera av dessa lade i dagen, kan förklaringen till denna ofta
påfallande animositet icke ensidigt sökas hos högerledaren.
Det blir en uppgift för framtida forskare att härvid söka rättvist
skifta skuggor och dagrar. Obestridligt fanns det hos Arvid
Lindman en svårighet att komma motståndarna nära och att alltid
fördraga deras uppträdande. Med sin öppna natur fordrade ban
öppenhet tillbaka — denna öppenhet förklarar, att hans namn ej
är förbundet med något diaboliskt intrigmakeri — och med sitt
genuint praktiska förstånd saknade han ali dragning till dem, som
beto sig fast i doktriner eller bredde ut sig i subtiliteter. Närmare
hans hjärta stodo nog ofta socialdemokratiens folkliga,
realistiska politiker, med vilka han i många avseenden i kynne kände
sig befryndad. Överhuvud fanns hos Arvid Lindman mitt uppe i
allt det ursprungliga, äkta och friska gemytet en oåtkomlighet,
en olust för fraternisering, som även gällde meningsfränder utan
att dessa därför rubbades i sin tillgivenhet till honom. Hans
kanske enda större brist som modern folkledare låg nog inom det
psykologiska området; ban kunde visserligen »ta folk», han kunde
också leda människor genom makten av sitt auktoritativa sätt,
men han saknade djupare människointresse och därmed också
möjligheten att utnyttja eller vädja till motståndares speciella
sidor eller svagheter, väl också en personlig benägenhet att anslå
de toner av social sentimentalitet, som nutidens väljare fordra till
kosthållet. Som en sådan underskattning av psykologiska
realiteter vill man se hans uraktlåtenhet att tillmötesgå kravet att låta
rösträttsreformen genom upplösning träda i kraft redan 1909;
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
