Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - En professor upplever sin samtid. Av Karl Wistrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den ena utvecklingsgången är icke objektivt riktigare eller
värdefullare än den andra; intresset knyter sig i första hand till
personlighetens utveckling; det är fruktlös möda att söka
opartiskt bedöma vilkens utvecklingsgång, som gick mot större
klarhet; så länge motsatserna kvarstå, finnes den personliga klarheten
icke; den ståndpunkt, som innebär förnekande av sitt
föregående, får aldrig en utåt övertygande prägel. Den kan däremot
tjäna som ett lönande inlägg i en dagsaktuell debatt, men bleknar
med aktualiteten.
När man genomläser Fredrik Bööks »Det rika och fattiga
Sverige» (Bonniers förlag) undgår man icke intrycket av, att den
har sin största betydelse som ett studium i författarens egen
själshistoria. Som sådan torde den komma att uppskattas av
efterkommande läsare. Intet ont häri; han delar detta öde med
alla dem, som göra upptäcktsfärder i samtiden; deras häpnad över
de tekniska under, de fått skåda, ter sig vanligen i historiskt
perspektiv bortkommen, och glädjen över wie herrlich weit es ist
gebracht kan för en eftervärld, som med ledning av ett senare
utvecklingsförlopp har förutsättningar att på ett mera slutgiltigt
sätt bedöma de forna dagsresultaten, få stänk av lätt komik.
Bilden av författarens egen intellektuella personlighet förblir det
bestående i skådespelet. Linnés resor leva i litteraturen icke på
grund av beskrivningarna över de nyttiga uppfinningar och
rön, som hans samtid vetgirigt i dem sökte, utan i hans
oefterhärmliga formgivning och den bild, som de lämna av honom själv
och hans omedvetna och naivt älskliga storhet.
För upptäcktsfärder i samtiden måste alltid saknas det rätta
perspektivet och alldeles särskilt gäller detta, när upptäckaren är
en person, som förut haft föga tillfälle till personlig självsyn från
de områden, han vill kartlägga. Perspektiv är ju en produkt av
erfarenheten; blinda, som genom en operation vunnit synförmåga,
uppfatta endast långsamt dess lagar och lära först småningom att
riktigt bedöma de bilder, som avspeglas på näthinnan. En
litteraturhistoriker, som omformar sin livsåskådning efter en kort och
övergående bekantskap med näringslivet, står inför samma
fenomen. Domslutet kommer alltid att innehålla något av det
primitiva, som vidlåder sådan skön konst, som icke känner
perspektivlärans lagar. Den behöver därför ingalunda sakna en säregen
tjusning, nota bene när det gäller konstverkets bedömande som
konstverk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
