Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - I morgondagens skugga. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I morgondagens skugga
Han betonar också energiskt, hur den intellektuella
upplösningen motsvaras av en moralisk. Som erfaren historiker
hemfaller han naturligtvis inte i det sammanhanget till några
illusioner om att kunna direkt jämföra t. ex. den sexuella moralens
faktiska nivå i vår tid med den under andra perioder. Men han
fastslår med dess större skärpa, i vilken grad själva normerna
för moralen börja bli suddiga och förvirrade; det behöver ju
inte sägas, att en sådan förvirring måste innebära ökad
värnlöshet mot allehanda moraliska villoläror. Det gäller på
privatlivets område, men det gäller också i förhållande till lärorna
om statens omoral, dess oberoende av etiska syften liksom av
hänsyn och rättsbegrepp i umgängeisen med andra stater.
Överhuvudtaget ser Huizinga — och det är kanske hans största
förtjänst — både diktaturernas hårdhänta förfarande mot liberala
kulturvärden och stormaktspolitikens inriktning mot världskrig
just mot bakgrunden av en vida allmännare företeelse, en på båda
sidor om diktaturgränsen märkbar slapphet ocli ovetenhet inför
de väsentligheter som stå på spel.
Därför framhåller han, att vägen till räddning måste gå genom
en förnyelse på det andliga planet och att utan en sådan förnyelse
alla yttre ansträngningar till sist bli gagnlösa. Det måste skapas
en ny anda av tukt, stränghet, frigörelse från den blinda
instinkten. För att karakterisera denna nya anda tillgriper Huizinga
det moderna slagordet om en ny askes, »icke av världsförnekelse
för överjordisk lycka utan av självbehärskning och minskad
värdering av makt och njutning». Han tänker sig, att den nya askesen
med något av nödvändighetens makt skall göras gällande av den
goda viljans människor, sådana de alltjämt i stillhet finnas kvar
på många håll, och att den skall kunna åstadkomma något av en
katharsis, en rening, för hela det olyckliga Västerlandet. Denna
rening förutsätter också en ny lyhördhet för absoluta och tidlösa
värden, en ny tro på verkligheter ovanför alla tillfälligheters spel.
Bland dessa värden, bland »allt som kan tänkas såsom det högsta»,
vill han också tillerkänna kristendomen en plats. »Lyckliga de,
för vilka detta högsta bär Hans namn, som sade: Jag är vägen,
sanningen ocli livet.» Huizinga betonar, att en sådan allmän
sinnesändring som den lian antytt är det praktiskt sett allra mest
väsentliga att arbeta för i det nuvarande nödläget: ingenting
annat ka ge mening åt ett nytt internationellt sinnelag och
därmed rädda oss från krig och katastrof.
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
