Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - I morgondagens skugga. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
Huizingas maningar äro i många stycken gripande; ingen lär
heller kunna bestrida deras djupa berättigande. Ändå
efterlämnar hans bok en sällsam otillfredsställelse. Alltsammans är
oändligen rätt och vördnadsvärt i ocli för sig ocli kan med allt fog
påkalla uppmärksamhet mer än de flesta bullrande aktualiteter.
Men är det verkligen nog som analys av vår situation, är det
verkligen, som författaren själv kallar det, en »diagnos av vår
tids kulturella onda»? Man lägger ifrån sig boken med en
trevande känsla, att det väsentliga, det avgörande ordet, som man
väntade på, till sist ändå förblev osagt. Nu som så ofta förr.
Misstankarna börja få konkret form, redan då man försöker pröva
Huizingas verk från lians egna utgångspunkter. Man linner då
mer än en punkt, som i själva verket knappast är präglad av den
fullkomliga ocli djupast blickande objektiviteten. Kanske
framgår det tydligast i det kapitel, som Huizinga kallat för
»pueri-lism». Med det nya ordet menar han »hållningen hos en
gemenskap, som uppför sig omyndigare än dess stadium av
omdömesförmåga borde tillåta, som, i stället för att uppfostra gossen till
man, adapterar sitt uppförande och handlande efter gosseåldern»;
lian betonar själv att termen, som han är angelägen att skilja
från det psykoanalytiskt färgade uttrycket infantilisin, används
på grundval av objektiv kulturhistorisk och sociologisk
iakttagelse. Huizinga finner nu puerilismens stora utbredning vara en
speciell svaghet just för vårt kulturella låge. Men de exempel
han därvid anför äro delvis så godtyckligt valda, att man känner
den objektiva undersökningens grund vackla under fötterna.
Huizinga anför t. ex. som puerilt att man i Ryssland döper om
gamla städer efter dagens storheter sådana som Gorkij eller
Stalin; ett sådant omdöme är ju giltigt bara om man som Huizinga
själv ser dessa storheter med motvilja eller skepsis; utgår man
från kommunismens egen religiöst färgade tro på den ryska
omvälvningen, så är det inte det minsta orimligt att man också ger
städerna nya namn efter förgrundsfigurerna i denna omvälvning.
Ett annat exempel är hos Huizinga »det ständiga skådespelet
av regeringar, som störtas på en sökt konflikt av partiintriger, en
lek varmed vissa större nationer förhindra en verklig rening och
förstärkning av sin politiska ledning». Skall nu detta betecknas
som puerilism, så tänjer man emellertid ut begreppet så långt att
det blir oanvändbart. Tendensen att med intriger och
skenförändringar maskera de djupare politiska probletnen har ju hört
778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
