Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - I morgondagens skugga. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
»medskyldig till en av historiens fruktansvärdaste ohyggligheter»!
Man lyssnar litet konfunderad till sådana visdomsord från en av
samtidens främste. Den ryska revolutionens bistra verklighet kan
man ju ändå inte komma ifrån genom ett så summariskt domslut;
den enkle tidningsläsaren kan döva obehagliga tankar genom
att förklara sin motpart för skurk och förbrytare, men en
historisk betraktelse måste ändå erkänna, att det inte går så
snörrätt till. I sin art — sin mot våra västerländska ideal
intensivt fientliga art — får väl Lenin ändå betecknas just som en
hjälte ocli statsbyggare av historiska mått; att ta sin tillflykt till
moralistiska utläggningar är exakt lika meningslöst i hans fall
som i fråga om Napoleon. Huizingas inställning på den anförda
punkten är av allt att döma icke tillfällig; liksom många andra
av demokratiens riddare har han en bestämd tendens att nalkas
tidens diktaturer av skilda slag med färdiggjorda moraliska
för-kastelsedomar. Det är en olycklig tendens. Överhuvudtaget
betyder väl den borgerligt demokratiska världens dubbla front mot
både kommunism och nationell diktatur en särskild möjlighet och
förpliktelse att se dem bägge med sträng och oförfärad
sanningskärlek. Försöken att rationalistiskt och lättvindigt vifta undan
det ena eller andra, som är framsprunget ur en mörkare och
mindre behaglig kulturvärld än vår, tjäna så litet till och
innebära framförallt en egendomlig misströstan om den fulla
objektivitetens förmåga att verkligen uthärda beröringen med
osminkad verklighet. Vad som i Huizingas fall sker med det friska
trädet, det motsvaras ju faktiskt av förskräckande ting hos dat sjuka.
Början till sanningens kunskap måste väl trots allt ligga i ett
erkännande av det i ocli för sig obehagliga faktum, att starka och
berättigade etiska krafter höra med till de skapande faktorerna
i både kommunism ocli nationalsocialism, liksom ju
överhuvudtaget det historiska skeendets kanske djupaste tragik ligger däri,
att ont icke sällan tycks spira ur gott ocli gott tycks spira ur ont.
Hela den syn på det politiska, som Huizinga representerar, är
överhuvud alltför tunt intellektuell för att verkligen orka fram
till det väsentliga. Det är givetvis berättigat, då ban klandrar
förgudningen av statsmakten och de följder denna förgudning
hotar att få i den internationella sammanlevnaden. Att man med
tillgängliga medel måste arbeta för en nyväckelse av detta
internationella sinne, det är ju ofrånkomligt; och här kan väl energien
aldrig bli tillräckligt stor hos de makter, som verkligen ha förut-
780
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
