Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - I morgondagens skugga. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl-Gustaf Hildebrand
och vida radikalare kulturmakt, för hans åskådning den enda, som
är stark och brinnande nog att förvandla och helga allt annat:
den kristna tron själv. För en sådan värdering finns ju inte något
bevis, lika litet som för den kristna trons egen sanning; den
objektiva iakttagelsen kan bara konstatera, att kristendomen hör med
till de makter, som äga en självständig myndighet och som —
enligt händelsernas eget vittnesbörd från Jesu korsfästelse till
den tyska kyrkostriden — icke kan oskadliggöras. Här må
ytterligare två ting anmärkas. Det första att kristendomen, med ali
respekt för uttalanden om den sådana som Huizingas, likväl enligt
sitt eget väsen måste använda en helt annan ton än hans, inte
lydigt uppställd på en anvisad plats bland »den goda viljans
människor» utan verkande i hänsynslös frihet, inte lydande och
svarande utan fastmera befallande och frågande, inte med älskvärda
paroller till samarbete utan med en enda och sträv appell till
omvändelse. Samverkan kan i praktiken äga rum ändå i rent yttre
frågor, men riktigt säker om kristendomen kan man inte vara;
den följer sin egen lag.
Det andra är det, att den kristna synen på människan ocli
kulturen har förutsättningar till en djärvare sanningskärlek än
någonsin humanismens och i varje fall icke har behov av de
rationalistiska förenklingar, som skymma verklighetssynen till och med
i en Huizingas fall. Därför att kristendomen verkligen har vad
Huizinga efterlyser, en fast punkt utanför alla skiften — och till
och med utanför ali jordisk vishet och alla jordiska moralbud —
gör den det möjligt att oförfärat följa sanningen överallt där den
är att finna, vore det så till helvetets port. Den kristna tanken
har ingenting att frukta; också vid helvetets port känner den sitt
mål i Guds himmel.
Därför kan det just för den kristna tanken vara möjligt att
erkänna på en gång det djupt berättigade och det brutalt
överdrivna i tidens många irrationella strömningar. Just en kristen
syn på tingen kan uthärda också den olidliga komplikationen av
rätt ocli orätt, av gott och ont. I allt detta väldiga och invecklade,
som hör med till tidens nöd, ser den i första hand krampaktigt
förvridna gestaltningar av hungern efter Gud. Den danske
författaren Arne Sörensen har gett en pregnant sammanfattning av
sin syn på kulturens kris: »Skall man i en enda sats uttrycka
vad som är den moderna tidens väsentliga innehåll, den centrala
händelse, från vilken alla andra låta sig förklara, så blir det detta
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
