Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Svensk film. Av E. W. Olson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK FILM
Av redaktör E. TV. OLSON, Stockholm
1_JEN svenska filmproduktionen är belastad med ett förpliktande
arv från en »storhetstid», vars gryning ligger tjugo år tillbaka i
tiden. Detta är det fatala för svensk film i dag. Man jämför den
icke blott med det bästa i utländsk film, utan även med svensk
film sådan den var en gång; att endast få filmintresserade här i
landet ha annat än mycket oklara minnen av filmerna från
»storhetstiden» betyder mindre. Axiom uppstå lättare än man tror;
det är ett axiom att svensk film en gång triumferade världen runt
och det är ett axiom att svensk film i dag är dålig.
Om man undersöker de faktorer, som för tjugo år sedan
skapade det för oss behagliga förhållandet att svensk film i
främmande länder blev uppskattad och berömd mer än kanske någon
annan film, så finna vi att för en av dem ha vi varken något
ansvar eller någon ära. När den litterära svenska filmen föddes med
Sjöströms »Terje Vigen» hade de stora nationerna annat att tänka
på än att skapa film. Man skrev nyåret 1917. Världskriget hade
pågått i två år och dess slut syntes även optimisterna avlägset.
Den svenska filmens storhetstid inbröt vid ett för oss sällsynt
gynnsamt tillfälle.
Ännu en faktor, av vilken vi icke kunna direkt berömma oss,
var för handen: filmen var stum. Det betydde ingenting om
skådespelarna icke behärskade vårt språk. Vi kunde vid behov anlita
tyska, engelska, finska, danska skådespelare och vi gjorde det
också. Mimikens språk är internationellt. Filmen kände lika litet
som bildande konst och musik nationella eller lingvistiska gränser.
Vi hade två regissörer, som mödosamt lärt sig fifmens egna
uttrycksmedel: Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Omkring 1916
hade de insett att med vad de kunde i fråga om film också
den stora dikten borde lämpa sig som stoff. Det är av största
betydelse att den svenska filmen i sin kontakt med litteraturen
valde de heroiska motiven, motiv som icke ha något att göra med
vårt vardagliga liv i dag. Stiller gjorde visserligen bl. a. också
800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
