Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Tilläggsmandaten. Av E. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
kammaren med sina garantier fanns. I samma stund som striden om
makten står mellan olika riktningar, av vilka en säger sig närmare
eller fjärmare i tiden vilja omskapa samhället, och detta parti fått
sådan styrka att det kan vinna majoritet i bägge kamrarna,
aktualiseras dock ovillkorligen kravet på garantier för att riks dagsmaj
ori-teten korresponderar mot folkmajoriteten. Även om de borgerliga
skulle kunna hämta sig vid stundande val, kommer kampen inom
överskådlig tid att stå oin »röd» majoritet eller icke. Under flera år
framåt kan den gemensamma voteringen, d. v. s. rätten att beskatta
svenska folket, hänga på några röster. Det är icke enbart ett
tankeexperiment att räkna med möjligheten, att första kammaren efter
1938 års val får »röd» majoritet, som dröjer kvar in på 1940-talet,
samtidigt som vi 1940 trots borgerliga återerövringar få en »röd»
andra kammare utan motsvarande »röd» majoritet i folket; vi skulle
m. a. o. kunna få en överårig »röd» första kammare och en felvald
»röd» andra kammare — i så fall i sanning en egenartad
folkrepresentation. Grotesk kunde situationen även bli vid en upplösning av
andra kammaren, om folkets majoritet tyd 1 i st vägrade regeringen
sitt stöd men proportionalismen ändock skapade en regeringsvänlig
majoritet eller vice versa. Läget är kort sagt sådant, att
angelägenheten av att få en riktig majoritet i andra kammaren kan komma
andra synpunkter på problemet om tilläggsmandat att te sig som
relativt oviktiga eller föråldrade.
Debatterna om tilläggsmandaten ha hittills utgått från andra
synpunkter. Medan anhängare av utjämningsidén endast krävt rättvisa
åt de små partierna, ha motståndarna huvudsakligen fäst avseende
vid den hotande tendensen i Sverige till ökad partisplittring. Länge
intalade man sig, att proportionalismens uppfordran till
närbesläktade mindre partier att av ren självhävdelse ingå valsamverkan
skulle göra valsamverkan mer än teknisk och låta den fortsätta i
riksdag och regering. Omöjligheten hittills att skapa en borgerlig
samlingsregering även i de mest upplagda situationer ger ej längre
rum för några illusioner i detta avseende. När hr Pehrsson i
Brams-torp i våras ej kunde bilda en regering med de partier, med vilka
ban i valen samverkat, men nu i höst kunde slå ihop sina påsar med
det parti, mot vilket valsamverkan varit riktad, ter sig tron på
val-samverkan som ett medel till överbyggande av partisplittringen mer än
bedräglig. Argumentet kan tydligen saklöst avföras ur diskussionen.
Mot systemet med tilläggsmandat har vidare alltid invänts, att
det skulle uppmuntra till nya partibildningar och därigenom
förvärra splittringen. Utan tvivel är detta det starkaste motskälet. Att
en fara för splittring skulle uppstå, bekräftas redan av det
förhållandet, att ett tiotal partier deltogo i årets val. Dessa farhågor
besannas också av erfarenheterna från Tyskland, vars sinnrika dubbla
utjämningssystem resulterade i ett tjugutal riksdagsfraktioner; denna
partirikedom utmynnade i en förlamning av parlamentet, vilket i
hög grad underlättade — för att icke säga delvis orsakade —
nationalismens segertåg. Även rönen från Danmark peka åt samma håll.
839
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
