Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Idrott och kultur. Av J. B—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
Men det som kritikerna väl ändå mest äro rädda för är att själva
idrottens idé skall gå förlorad i dessa gigantiska olympiska spel.
Idrotten skall vara lek och ej blodig bitter strid, säger man, och
därför fruktar man för människomaterialets ödeläggande under
»tävlingsraseriet». Farhågan för att idrotten skall bli. en ren
nöjesindustri eller ett kallt fungerande tävlingsmaskineri kan synas mycket
berättigad. Det stereotypa, standardiserade, glädjelösa lurar t. ex.
bakom allsvenska serien i fotboll, det sticker fram i ett monotont
10,000-meterslopp, i en stångningsmatch i brottning o. s. v. Men ändå!
Stjärnidrotten av i dag rymmer trots allt så mycket av spontan
glädje, strålande eggande kamp, ger så mycket av omväxling, av det
oväntade, fantasifyllda, ja ger en bild av livet självt. Och därför
behöver det inte, som så många högljutt ropa, vara andefattigt att blott
se på idrott: ett stavhopp över de 440, en hård, jämn kamp under den
ilsnabba flykten över häckarna på 110 m., en ursinnig, behjärtad spurt
på det sista varvet, ett intuitivt, smidigt målvaktssprång, ett
trampo-linliopp, ett spjuts fascinerande bana, ett stafettlopps andlösa
spänning — allt detta ger inte bara tjusning för stunden utan ofta för
hela livet bestående, rika, skönhetsmättade minnen. De fylla sinnet
med »gosselynne, hoppfull håg och fantasi» och ge åt vardagens
gråhet något av den färgglädje och värme, som Montherlanth lyckats
fånga i poesi av sann skönhet.
Det finns otvivelaktigt i nutida tävlingsidrott åtskilligt som
väcker betänklighet. Men när man kritiserar, får man inte stirra sig
blind bara på bristerna, ty då håller ingen folkrörelse måttet. Vår
av så många författare beprisade s. k. värdefulla kultur är även den
behäftad med stora lyten. Konstiga och vackra ord, mångordiga och
subtila analyser om kulturen är litteraturen rik på. Men är det ej
i själva verket så, att man blir betänksam, när det ständigt tutas i
oss, hur mycket värdefullt kulturen harf Är det inte snarare på det
viset, att kulturen hos de allra flesta människor inskränker sig till
ett »belevat» uppträdande, fina gångkläder, utstuderade choser, falsk
hjärtlighet och ytlig vänskap — att de många vackra orden äro till
för att dölja realiteterna? Man skall inte tro, att ens lärdom ger
någon verklig kultur: när t. ex. aspiranter till professurer taga heder
och ära av varandra, eller då en forskare aldrig kan erkänna ett
misstag, då söker man förgäves efter hjärtats sanna adel, och när
politiker agitera i en valkampanj, då är det svårt att upptäcka det
kanske värdefullaste i ali kultur, sanningskärleken! Och när en
människa söker i affärer lura den andre — oeh det är nog ingen sällsynt
företeelse även bland »kulturella» personer — då bryr han sig ofta
inte mycket om att vara gentleman. När herrar litteraturkännare
göra ned en bok, därför att den ej uppfyller vissa, ofta mycket
scha-blonartade regler, då glömma de gärna, att en diktares verk kunna
vara ytterst värdefulla för människan och samhället, även om hans
stil inte är utstuderad som Paul Valérys eller Maupassants.
Dessa kritiker blunda ofta för vår kulturs bräcklighet men äro ej
sena att frenetiskt påtala de avigsidor, som finnas inom modern
843
59 — 36749. Svensk Tidskrift 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
