Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Oxfordgrupprörelsen. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borde för Oxfordgrupprörelsen det fåfänga vädjandet till
Nationernas förbund vara, och en sådan hänvändelse strider för övrigt
på sitt sätt mot rörelsens eljest konsekvent förfäktade och djupt
kristliga grundsats, att vad det gäller är icke att först förvandla
världen, utan att förvandla människor.
Men hur kommer det att gå! Därom kan ingen säga någonting
bestämt. I den här ofta citerade boken »För och mot
grupprörelsen» har den lärda auktoriteten på mystikens område och
författarinnan till talrika religionshistoriska skrifter, Evelyn Underhill,
tecknat de väckelsebetonade rörelsernas öden under medeltiden
och renässansen. Hon vill icke uppträda som profet för
grupprörelsens vidkommande. Men gruppledarna borde lägga på
minnet, att liknande religiösa företag ha försökts gång på gång, med
krav på samma radikala avgörelse, med samma förtröstan på
gudomlig ledning, med samma praktiserande av ömsesidig bikt och
bekännelse. I ljuset av denna lärda historikers framställning ter
sig grupprörelsen mindre enastående än eljest. Verkligt lärorik
är hennes konstaterande av att kyrkan antingen brukar kväva
gruppen i sitt sköte eller stöta bort den från sin gemenskap. Hon
har icke velat antyda dessa faktas tillämpning på den förnyelse
av grupplivet, som vi nu bevittna, men det förefaller som om ett
av dessa två alternativ är ofrånkomligt. Ty i historien upprepar
sig nästan allt. Den religiösa gruppen såsom sådan har alltid
visat sig vara något obeständigt. Tvingas gruppen att avsnöra sig
från de bestående traditionella kyrkosamfunden och lyckas den
icke utkristallisera sig till ett skarpt markerat samfund, så
försvinner den spårlöst eller faller samman och skapar nya
grupperingar, som förr eller senare glider allt längre och längre bort
från kristen åskådning. Dock ger historien, som Evelyn Underhill
påpekar, en anvisning om att en annan väg varit möjlig: att
godtaga eller åtminstone tolerera gruppen såsom en religiös livsform
och ha fördrag med dess svaga sidor.
I själva verket ha båda, den institutionella kyrkan och gruppen,
att lära av varandra. Kyrkan måste lära sig att ge utrymme åt
spontaneiteten och hänförelsen och gruppen respekt för traditionen
och erfarenheten. Djupast sett betyder grupprörelsen ett
upprepande av den gamla spänningen mellan »institutionell» och
»profetisk» religion. Men konflikten är icke olöslig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
