Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Till analysen av kulturkrisen. Av C. O. Pettersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en sammanfattning och ett kontinuum av impulser och behov,
intryck och reaktioner, viljetendenser och handlingsansatser, aktiva
höjdlägen och passiva pauser i det psykiska skeendets rytmik, där
föränderligheten snart sagt är det enda bestående — och
kulturen — de fasta avlagringarna, de stelnade bildningarna av livets
överflödande generösa produktivitet — uppträda såsom varandras
antagonister. Det har uppstått en permanent brist på anpassning
mellan detta liv och kulturformerna, mellan — för att gripa till
några exempel — å ena sidan trosläran och kyrkoordningen och
å den andra det äkta, omedelbara religiösa livet, mellan den
objektiva, allmängiltiga rättsordningen med dess detaljer och
labyrinter och den spontana rättskänslan, mellan unga konstnärliga och
litterära ambitioner och de klassiska konststilarna och
språkmönstren. Tillvarons yttre former — samhälls- och rättsordningen,
moralen, produktionsordningen o. s. v. — äro under alla
förhållanden otillräckliga för att fånga och återge livets rikedom och
individualitet, ungefär som språket omöjligt kan spegla och svara
mot verklighetens mångfald och oändlighet, dess skiftningar och
nyanser, eller som ett musikinstrument blott approximativt kan
uttrycka kompositörens innersta intentioner.
Situationen rymmer också ett viljeproblem. Om kultur innebär
viljans herravälde, så ingår människonaturen knappast i
kulturens potentiella domäner, den är föga tillgänglig för en kulturell
penetrering. Gentemot viljan befinner sig den yttre naturen i en
mellanställning mellan beroende och oberoende, mellan
underkastelse och motstånd. Kulturens utbredning är i stort sett liktydig med
eller åtminstone en parallellföreteelse till naturens underkastelse
under människoviljan, människans allt intensivare exploatering
av de naturliga tillgångarna, hennes anpassning av den yttre
miljön efter sina behov. Men människonaturen följer ej den yttre
naturens gradvisa, ständigt fortgående subordination under den
outtröttliga viljeenergien, den förblir oåtkomlig för
viljeexpansionen. Här synes kultiveringsprocessen och kulturspridningen i
människan själv möta en fast, oöverstiglig gräns.
Människan skapar en kultur åt sig, en kultur, som mer eller
mindre radikalt genomsyrar människotillvarons yttre miljö och
yttre förhållanden, men som gör halt inför sin egen skapare, som
i stort sett kommer till korta, då den riktar sin energistrålning
mot människan själv — ett lika tragiskt som ofrånkomligt villkor
i den värld, i vilken människan är satt att leva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
