Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den flamländska rörelsen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den flamländska rörelsen
Ögonblicket var emellertid föga gunstigt för utfästelsens
omedelbara infriande. Landets återuppbyggande sköt alla andra problem
i bakgrunden. Allmänna opinionen var i ögonblickets segerrus
och under utkrävandet av hämnden över förrädarna föga
intresserad av universitetsfrågan. På många håll drömde man om att
i kriget fötts en belgisk nation. Ett icke obetydligt antal
franco-philer hoppades, att de nu fått ett enastående tillfälle att
likvidera hela den flamländska rörelsen, som otvivelaktigt
diskrediterats av en liten minoritets förlöpningar. Universitetsfrågan
skrinlades.
Men ej för lång tid. Redan 1919 uppstod en våldsam reaktion
i Flandern. Skulle regeringen och Bryssel ånyo förolämpa det
flamländska folket, skulle de rimligaste reformkrav ånyo
saboteras, skulle konungens ord i trontalet brytas?
På hösten samma år formulerades ett flamländskt
»minimipro-grarn», som omedelbart accepterades av framträdande politiker och
sedan legat till grund för flertalet av efterkrigstidens reformer.
Minimiprogrammet kräver
1) att administrationen samt rätts- och undervisningsväsendet
i Flandern »flamandiseras»;
2) att armén delas i flamländska och vallonska enheter, som
utbildas och kommenderas på resp. modersmål;
3) att inom centraladministrationen alla frågor, som leda sitt
ursprung till Flandern, handläggas uteslutande på flamländska.
Det viktigaste draget i detta program är grundprincipen. Man
kräver språkfrågans lösande på, ej språklig men så att säga
territoriell basis: man utgår från att inom ett visst område endast ett
språk talas. Denna »regionalistiska» princip bygger visserligen
ytterst på den ända sedan 500-talet i det närmaste orörliga gräns,
som från den fransk-belgiska gränsen vid Engelska kanalen över
Waterloo till norr om Liège delar det nuvarande belgiska
territoriet i en nordlig del med flamländskt och en sydlig med franskt
språk1, men tar ingen hänsyn till ett senare historiskt faktum,
nämligen franskans utbredning i vissa delar av Flandern, främst
de stora städerna. Regionalismen förnekar de språkliga
minoriteternas existensrätt; den är m. a. o. klart nationalistiskt inställd.
Den flamländska rörelsens försök att väcka det flamländska folket
till medvetande är krönt med framgång.
1 I denna framställning förbigås helt specialproblemet Bryssel, som i
lagstiftningen bildar en tredje, i det stora hela tvåspråkig region.
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
