Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kommunalreformen i städerna — ett sjuttiofemsårsminne. Av Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nils Herlitz
teter, sedan majoriteten dekreterat sin vilja. Det var inför detta
perspektiv, som man för något mer än ett kvartsekel sedan gick
till en icke betydelselös begränsning av majoritetsprincipens
herravälde: vid vissa beslut, bl. a. om anslag till nya ändamål och
behov, måste två tredjedelar av stadsfullmäktige förena sig.
Ännu viktigare än denna legala begränsning är emellertid ett
annat förhållande. I svensk kommunalförvaltning leva än i dag
åskådningar, som skulle kunna uttryckas med orden: det är bäst
att taga skäl ocli försöka komma till enighet, så långt det är
möjligt. De föra med sig, att frågorna övervägas sakligt, icke
efter partiprogram. De föra med sig, att majoritetsmän lyssna
till minoriteter och låta sig övertygas av deras synpunkter om
de finna dem goda. De föra fram till lösningar som rättvist taga
hänsyn till olika med varandra stridande intressen. De föra med
sig, att beslut fattas i enighetens tecken och alltså framstå som
hela stadens, icke blott majoritetsgruppens. De föra med sig ett
gemensamt ansvar, som dämpar missbelåtenhet och olust. Jag skall
icke försöka att väga vad dessa båda principer —
majoritetspolitikens och överenskommelsepolitikens — betyda i de svenska
städernas liv nutilldags. Säkert är, att de båda behövas. Vi
kunna icke umbära arvet från 1862. Majoriteten måste hava
möjlighet att bestämma utvecklingens grundriktning. Men vi kunna
icke heller undvara viljan till samförstånd. Den är en lika
dyrbar arvedel från århundraden av svensk stadspolitik. leke minst
i vår tid, som har en benägenhet att splittra samhällslivet i skilda
intresseriktningar, är den oumbärlig.
Även en annan tanke från det förflutna har bevarat sin styrka
vid sidan av 1862 års idé om majoritetens makt över stadens
utveckling. Jag tänker på vad staten betyder för det kommunala
livet. Kommunalförordningen ville minska statens
förmynderskap; städerna skulle få forma sitt liv mera oberoende av
regeringsmakten än de förut varit. Det blev också så; städerna ha
gått sina egna vägar, delvis mycket olika vägar. Men därvid har
det icke stannat. Staten har i själva verket i ständigt ökad
omfattning ingripit i städernas kommunalstyrelse. Men dessa
ingripanden hava efter 1862 för det mesta en annan karaktär än
tidigare. För det första: staten verkar ej blott med bud och
befallningar utan ock med de villkor den uppställer för åtnjutande
av ekonomiska bidrag som den består. För det andra: statens
ingripanden hänföra sig icke så mycket till varje stad för sig som
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
