Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Kommunalreformen i städerna — ett sjuttiofemsårsminne. Av Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kommunalreformen i städerna
att den förde med sig vad man kallade borgerlig tunga. Först
och främst voro borgarne — och i viss mån även andra
stadsbor — skattskyldiga. Egendomligt var därvid, att man i mycket
stor utsträckning uttaxerade särskilda avgifter för särskilda
ändamål. Sålunda kunde den enskilde få bidraga till magistratens
avlöning, till kyrkobyggnad, till skollärarens underhåll, till
hamnarbeten o. s. v. Varje särskild sida av stadens verksamhet
ställdes sålunda för skattdragarens ögon; det allmänna trädde honom
icke till mötes såsom ett abstrakt väsen, utan i sin konkreta
gestaltning. Beskattningens specificering berodde framför allt därpå
att ofta särskilda regler måste gälla för varje särskild
uttaxering. Man fick för det första i varje speciellt fall göra klart för
sig, vilka som voro skyldiga att bära bördan eller frivilligt
åtagit sig den. Vidare fördelades bördorna med hänsyn till det
intresse varje särskild kommunmedlem kunde antagas hava av
företaget. Sålunda fanns det i allmänhet, i följd av kungliga
föreskrifter eller överenskommelser mellan stadsborna, i varje
särskild stad en brokig mångfald av skatteformer, som
utformades under ständiga strider och liksom avspeglade olika
medbor-garkategoriers förhållande till olika grenar av stadsförvaltningen.
Mycket ofta voro dessa anordningar av gammalt datum; de
kunde bestå i långliga tider, även då de icke just motsvarade en
ny tids krav. Ännu mera mångskiftande blir bilden, om man tar
hänsyn till förhållandena i alla rikets städer. Varje stad hade
sitt skattesystem, och städernas frihet ansågs icke minst bestå
däri, att de kunde beskatta sig själva på det sätt som varje stad
fann för sig lämpligast. Med skatteväsendets splittring följde en
egendomlig splittring i finansförvaltningen. Det fanns en
förbryllande mångfald av skilda kassor och fonder, som var och en
reserverades för sina särskilda ändamål; det gick ju t. ex. icke an
att överskott av det som uttagits för skollärares underhåll i
stället togs i anspråk för hamnbyggnad. De mångahanda särskilda
styrelser, varom förut talats, voro icke så mycket organ åt en
och samma enhet, staden, som åt fristående organisationer, var
och en för sitt särskilda ändamål. Endast i ringa mån övervanns
splittringen genom drätselkammare och dylika organ för en
samfälld finansförvaltning.
Men penninghushållningen är en sen företeelse i vår
ekonomiska historia, och borgarens plikter gingo icke enbart ut på att
betala pengar. Det allmännas anspråk kommo honom till mötes
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
